Han såg upp. Hermione stod framför honom, och hennes ögon skimrade av en fuktig glans.
Karmides blickade djupt in i dessa ögon. Han ville övertyga sig, att vad han såg icke var synvilla. Då hon sakta drog sin hand tillbaka, skyndade han att fasthålla den.
- Karmides, sade hon, prisade vare gudarne! Jag har återfunnit dig.
- Hermione!
Karmides' ögon skymdes av en tår, men det ljuva leende, som låg över flickans anlete, återstrålades av hans eget. Det rådde en tystnad, som ingen ville störa. De betraktade varandra och kände i detta ögonblick endast den långa, smärtsamma skilsmässan, den sälla, oväntade återföreningen.
- Min älskade broder, sade Hermione slutligen, du skall nu glömma dina sorger och vara lycklig.
- Ack, mina sorger! Säg: mina förvillelser, Hermione!
- Och du skall med glad tillit bedja gudarne om den maka, som ditt hjärta önskar, som avsäger sig allt för att följa dig i lycka och olycka, till höghet eller ringhet. Jag vill även bedja gudarne om denna gåva, den bästa av alla, åt min återfunne Karmides.
- O, gör det, Hermione. Dig skola gudarne höra.
- Jag vill omtala för min fader detta möte …