- Ack, din fader hatar mig, och han har skäl därtill …
- Nej, jag skall visa, att han icke hatar dig. Jag vill omtala för honom vårt möte, och det skall icke dröja länge, innan han uppsöker dig och återför dig till det bo, från vilket du flög bort.
- När får jag återse dig?
- Snart och hädanefter ofta, Karmides.
- Kanske i morgon?
- Jag vet det icke. Jag vill tala med min fader. Vi skola nästa gång mötas öppet för hans ansikte …
- Det torde dröja länge, Hermione, men nu behöver jag ditt grannskap. Och om din fader vägrar, vad skall då ske? Äro vi då ånyo skilda? Det kan ju hända, att han bannlyser mig ifrån din närhet, att han icke ens vill höra talas om Karmides.
- Han skall icke göra det.
- Men om, upprepade Karmides … huru skall jag då åter få tillfälle att se dig? Jag har så mycket att säga dig … och det är mig svårt att lämna dig, då jag är osäker, om ej det är för alltid.
Den oro, som yppade sig i dessa ord, och tonen, varmed de uttalades, smekte Hermiones öra.