- Vi skola i varje händelse återse varandra, sade hon. Detta ställe är min älsklingsplats och timmen vid solnedgången är min älsklingstimme. Du vet således, var du har att söka mig … Se, Karmides, vad månen stigit högt på himmelen, medan vi talat med varandra! Alkmene, som väntar mig, måste vara mycket sömnig. Kanske är hon nu på väg att uppsöka mig. God natt, Karmides! Märk denna afton med en vit sten och dröm i natt dina barndomsdrömmar!
Karmides tryckte Hermiones hand till sitt bröst. De bytte ännu en vältalig, men obeskrivlig blick. Han släppte långsamt hennes hand, vände sig om och gick. Hermione såg honom försvinna mellan trädens skuggor. Hon lämnade lövsalen och riktade sina steg till villan, medan hennes barm vidgades av sälla känslor och hennes öga glädjedrucket och tacksamt höjde sig till stjärnvalvet över det omätliga tempel, vari försoningen med hennes älskade nu var firad.
Alkmene väntade troget i sovkammaren sin härskarinna. Den unga kammarflickan syntes halvslumra bredvid lampan, med armbågen stödd mot nattduksbordet, när Hermione inträdde. Men när hon uppslog sina ögon, betraktade hon förstulet forskande sin härskarinnas anletsdrag och hade icke svårt att upptäcka deras strålande uttryck.
- Han har således lyckats, tänkte hon. Det var ju det jag sade biskopen.
Under avklädningen samtalade Hermione glättigare och förtroligare än vanligt med kammarflickan.
- Men säg mig, Alkmene, sade hon, varför låter du den gode Okos gå och sucka förgäves? Tror du icke, att jag upptäckt det? Du är icke så kallsinnig för honom, som du låtsar, Alkmene.
- Vad du talar, min härskarinna! sade flickan rodnande, i det hon löste diademet från Hermiones lockar.
- Okos är en god yngling, Alkmene. Min fader och jag värdera honom mycket.
- Jag tror, att Okos endast gycklar med mig, genmälde kammarflickan.
Icke skall man tro vart ord en sådan säger. Då vore man ofta narrad.
- Ack, du enfaldiga! Ser du då icke, att du pinar honom med din låtsade kallsinnighet? Fy att hyckla så! Men du är på långt när icke så enfaldig som du låtsar. Eller vill du, att jag skall säga Okos, att Alkmene väl är road av hans ömhet, men icke kan besvara den?