- Nej, vid allt i världen, min härskarinna! Detta får du icke säga honom.
Hermione talade om den vackra arrendegården nere i dalen, som Krysanteus utsett åt Okos och hans fader, Medes, den gamle portvaktaren, som nu efter så mångårig frivillig tjänstgöring borde finna det trevligt att öppna och stänga en egen dörr och sola sig på egen tröskel.
Alkmene åter talade om sin härskarinnas vackra lockar, som det vore en glädje att ordna, och om hennes skönhet, som i afton var mer bländande än vanligt.
Hermione lyssnade denna gång med tålamod, ja synbart behag till hennes ord.
- Jag tänker på Eusebia, sade Alkmene, och undrar över hennes blindhet. Hon vill vara skönare än du, Hermione, och hon är avundsjuk på dig, det vet jag.
- Huru vet du det?
- Jag talar ofta med hennes första kammarslavinna. Eusebia vill alltid veta, huru du var klädd, när du senast visade dig på Kerameikos. Och när man sagt henne det, så utropar hon: Huru smaklösa dessa atenskor äro! Och likväl efterapar hon din hårklädsel och varje veck på din kiton. Det förargar henne, att hon icke kunnat införa de romerska klädseltyckena i Aten. Ack, jag måste skratta, när jag tänker på de första dagarne hon tillbragte i vår stad. Hon ville förvåna atenarne, det är visst och sant. Och nog väckte hon uppseende, där hon kom i sin vidunderliga blommiga sidenkiton, stödjande sig på två slavinnor och företrädd av en slav, som anmälde: Här är en ojämn sten i din väg … här går gatan uppför … här går gatan nedför … liksom hon själv hade varit blind och icke kunnat se ett steg framför sig.
- Jag minnes allt det där, Alkmene.
- Det var idel högmod av henne, min härskarinna.
- Nej, så var det icke, Alkmene. Eusebia är van vid de romerska sederna. Damerna bruka så i Rom.