- Händer det icke ofta, att man ser orätt?
- Jo. När man är skumögd, som jag, så …
- Vore du klarögd som örnen, skulle det likväl hända dig, min gubbe. Ögonen ljuga oupphörligt. De komma oss att tro, att det gives en rymd. De inbilla oss, att det gives vila och rörelse och olika hastigheter. Även det är lögn. Ty om vi rådfråga förnuftets slutledningar, så komma vi till den övertygelse, att själve Akilleus, så snabbfotad han var, aldrig skulle upphunnit en långsamt krypande sköldpadda, sedan hon en gång fått ett litet försprång.
- Hm, det var högst underligt, anmärkte Medes. Skämtar du icke nu med vår okunnighet, min filosof?
- Nej, vid Zeus och Pallas Atena! Jag skämtar icke, försäkrade Kimon, i det han började angripa en pastej. Förnuftet motsäger vad sinnena vittna. Påstode jag nu för min del, att sinnena äro lögnaktiga, så kan en annan med samma rätt påstå, att det tvärtom är förnuftets slutledningar, som äro falska …
- Ja, vet du, det vill jag hellre tro, förklarade Medes. Ty om jag och min son Okos sprunge kapp, så är jag fullt övertygad, att Okos skulle springa förbi mig. Och att jag ibland vilar och ibland rör mig, det är säkert, min filosof.
- Avbryt mig icke, sade Kimon. Jag vill göra den här saken tydligare för dig. Du måste dock medge, att man ofta ser galet, hör galet o. s. v.?
- Ja, det vill jag medgiva.
- Sinnena giva således åtminstone osäkra vittnesbörd, om ock de stundom vittna sant?
- Javäl.