- Du sade, att din gikt håller sig i vänstra benet. Icke så?
- Jo visst. Kan du måhända giva mig ett läkemedel emot den?
- Det bästa av alla läkemedel, min vän, ty jag vill lära dig att tvivla på giktens tillvaro. Varav vet du, att du har ben, min vän?
- Ha, ha, ha! Förlåt, min filosof! Men nu måste jag skratta åt dig.
Huru skulle jag kunna gå, om icke jag hade ben!
- Jag antydde nyss, att all rörelse är skenbar. Dina bens tillvaro bevisas således ingalunda därav, att du inbillar dig gå. Men, invänder du, jag ser ju mina ben, och jag känner mina ben. Härtill svarar jag med en förnyad påminnelse därom, att synen och känseln, liksom de övriga sinnena, giva opålitliga vittnesbörd. För övrigt ser du icke, att benen äro dina; du ser endast ett par ben, som tyckas vara överallt, där du själv inbillar dig vara; du känner icke, att benen äro dina, utan känseln låter dig blott röna, att det finnes ett par ben, de må nu vara dina eller icke dina. Således skall du först bevisa, att det verkligheten gives ett visst par ben, som du kallar dina, och för det andra, att dessa ben verkligen äro dina. För den förra frågan äger du inga andra vittnesbörd än de opålitliga sinnena men även om vi i detta fall godkänna dem, så äger du i den senare frågan intet annat vittnesbörd än en inrotad och möjligen alldeles falsk inbillnings. Men godkänna vi även detta vittnesbörd, så återstår att bevisa tillvaron av ett höger och ett vänster—ty det var i vänstra benet du sade dig hava gikten. Du skall giva mig en definition på begreppet höger och en annan på begreppet vänster. Kan du detta, så återstår ännu att bevisa, att dessa begrepp hava någon grund i verkligheten. Men detta låter sig icke göra, lika litet som det låter bevisa sig, att det gives en mångfald i tingen. Den djupsinnige Parmenides lärde, att allt är ett och detta ena är evigt och oförgängligt, oföränderligt och gränslöst. Till denna åsikt kom han genom tänkandet; men som även tänkandet är osäkert, så är det väl möjligt, att det gives en mångfald, och från denna synpunkt kan man väl antaga, att det finnes höger och vänster, att du har ben, Medes, att dessa ben äro två, det ena ett högerben, det andra ett vänsterben; men det är och förbliver endast ett antagande, en osäker och tvivelaktig mening, som du gör bäst uti att alldeles lämna åsido, enär denna oförnuftiga, på intet grundade mening endast omakar och plågar dig med en inbillad känsla av ett något eller ett intet, som du kallar gikten. Skål, min vän!
Den djupsinnige Kimon tömde bägaren, som Okos ställt framför honom, och företog därefter ett nytt angrepp på kvarlevorna av den välsmakliga pastejen.
- Hm, det där går över min fattning, mumlade Medes. Det var en underlig filosofi. Men, sade han högt, om du tvivlar att jag har gikt i benen, så tvivlar du väl även, att du i denna stund spisar pastej, och det kan vara dig likgiltigt, om jag borttager honom mitt för din näsa.
Gamle Medes ryckte fatet med pastejen till sig och var icke litet stolt över detta slags motbevis, när han såg, huru överraskad Kimon vart häröver och vilka snåla ögon han skickade efter fatet.
- Min vän, sade Kimon efter ett ögonblicks tystnad, jag tvivlar visserligen, att jag åt pastej, innan du på sätt som skett störde mig därutinnan; men det är en stor skillnad emellan att tvivla och förneka. Jag förnekar det ingalunda. Och om det för övrigt var en inbillning, så var det dock en angenäm inbillning, av vilken jag med största nöje låter gäcka mig. Jag ber dig fördenskull, Medes, besinna, om du handlar rätt och passande, då du avhänder en vän till din herre en ljuvlig villfarelse, varpå han som gäst i Krysanteus' hus äger heliga anspråk.
Detta skäl bevekte Medes att åter ställa pastejen framför den skeptiske Kimon, som skyndade med förnyad iver att fördjupa sig i sin angenäma villfarelse.