Nu tog även Okos till ordet för att understödja sin fader, Medes.
- Min bäste filosof, sade han, antag, att jag ränner huvudet i väggen, så att jag känner, att skallen vill spricka. Vore det också en inbillning, det?
- Visserligen, svarade Kimon; du ränner ett inbillat huvud emot ett inbillat något, som du kallar vägg, och förnimmer genom denna inbillning en smärtsam känsla, som i sin ordning ej heller är annat än inbillning.
- Vid Dionysos, det vore högst besynnerligt, om det skulle vara så, som du säger. Men om jag stöter huvudet så hårt i väggen, att jag dör?
- Gör icke det, sade Kimon, ty då gör du illa mot dig själv. Med allt vad jag här sagt dig, min Okos, har jag endast velat visa, att man måste tvivla på allt, men förneka intet. Det är möjligt, fastän osäkert, att du verkligen äger ett huvud, och att det finnes något, som kan kallas vägg, och att du kan företaga en rörelse, varmed du krossar det ena mot det andra. Allt det där är möjligt, och då inträder ett tillstånd, som kallas döden, vilket, om inbillat eller verkligt, dock avskys av varje förståndig människa.
Medes, som tyckte, att filosofen nu började tala begripligt, frågade, om även Kimon avskydde döden.
- Ja, min gubbe, det må icke förvåna dig. Allt levande skyr förintelsen.
- Förintelsen? Vad talar du om förintelse? Icke förintas man genom döden? genmälde Medes och fäste sina skumma ögon med ett uttryck av fruktan på den vise Kimons läppar.
- Om vi lämna den filosofiska ståndpunkten och ställa oss på den vanliga, som låter antaga, att det gives något, som kallas liv, så måste jag säga dig, min vän, att döden enligt mitt och de flesta vises förmenande icke är annat än en fullständig förintelse.
Kimon hade nu slutat sin måltid och utsträckte sig bekvämt på sin soffa, i kretsen av de till samtalet lyssnande slavarne.