Dessa, som i början skrattat och funnit sig roade av hans åsikter, började nu, då samtalet fick en allvarsammare vändning och ingick på en fråga, som rörde dem alla, att samla sig närmare omkring honom för att uppmärksamt åhöra, vad hans vishet månde uppenbara dem.
Regnet fortfor att falla, och skymningen hade tilltagit. En av slavarne tände en lampa och ställde henne i skygd av en pelare under portiken, där gruppen var samlad.
- Mina vänner, sade Kimon, själen liknar den där lampan, vars låga fläktar för draget. Släckes hon ej i förtid av vinden, så slocknar hon en gång av sig själv, då hennes olja är förtärd. Du, gamle Medes, tillade Kimon, synes icke ha mycken olja kvar i din lampa.
Denna anmärkning berörde Medes obehagligt. Gubben var ännu långt ifrån levnadsmätt.
- Äh, svarade han, du har icke mätt mitt oljemått. Och vad min ålder vidkommer, så är jag ännu icke sjuttio år. Jag kan få se många ynglingar rusa i graven före mig.
- Det vissa är, att du i graven åtminstone glömmer din gikt, sade
Kimon.
- Tack skall du ha. Men jag behåller hellre min gikt och lever.
- Jag trodde, att man vid dina år skulle vara utledsen vid att leva.
- Bah, ju mer man får, dess mer vill man ha; och ju mindre man har kvar, dess kärare är det lilla man äger. Det borde du veta, som är filosof.
- Du torde ha rätt, Medes. Men säg mig, varför är du rädd att dö?
Fruktar du den trehövdade hunden?