- Bah, gå då lika gärna till kristianerna, sade Kimon.
- Till kristianerna? Varför till dem?
- Emedan de äro de ende som äro fullkornligt vissa om sanningen av det allra orimligaste.
- Kunna de även giva oss visshet om odödlighet och ett annat liv? frågade Medes, som icke uppfattade Kimons ironi.
-Det är för dem en småsak.
- I sanning, tänkte Medes för sig själv, det kunde dock vara skäl att höra vad de ha att säga … ty förintas, det vill jag icke.
Den gamle slaven ryste inom sig och stirrade först på de jagande skyarna, sedan på den bakom pelaren flämtande lampan.
Kimon, som fann, att hans ord gjorde intryck, fortsatte med nöje det började samtalet, så mycket mer som regnet ännu avhöll honom från att bryta upp och återvända till staden.
Han började nu tala om gudarne, vilkas tillvaro han till sina åhörares förskräckelse nekade. Världen, upplyste han, har tillkommit ur ett ursprungligt kaos genom atomernas tillfälliga föreningar. De ingingo naturligtvis otaligt många sådana, innan slumpen fogade, att en så skön och ändamålsenlig byggnad kom till stånd. Han hämtade en jämförelse från tärningsspelet för att förtydliga detta, och sade:
- Om jag i en viss ordning uppskriver tjugu tärningkast och därefter tager tärningen i hand, för att kasta den så länge, tills samma kast i samma ordning utan avbrott av andra i verkligheten förekommit, så skulle jag därtill förmodligen tarva längre tid än tio släkten kunna leva. Den världsbildande slumpen, som spelade tärning med atomerna, har haft en gränslös tid för att lösa en än svårare uppgift, men då man betänker, att hans spel fortgått genom svarta evigheter, så må man icke undra, att även denna sammanställning av tärningkast, som kallas världen, äntligen skulle infinna sig. Förstån I mig, vänner? Tron I, att gudar styra molnen, som driva där uppe på himmelen, att de hava tyglar på vinden, som nu blåser från havet, och kunna, när de vilja, hämma hans fart? Tron I, att det kräves gudar, för att dimman skall uppstiga ur jorden och havet och samla sig till moln och åter nedfalla som regn? Naturen följer sina egna blinda lagar, gudarne äro alldeles onödiga, och jag … är törstig och fryser. Det är kallt i afton. Okos, din herres vin är gott och värmande. Bringa mig än en bägare för att styrka mig till vandringen. Jag måste återvända till staden, oaktat det fördömda regnet, som faller Olympen och människor till trots.