Sedan Kimon fått vad han åstundade, svepte han sig i sin mantel, tackade för den visade gästvänligheten och gick, sedan han lovat att vid tillfälle återkomma och då ytterligare inviga dem i sin filosofis hemligheter.
Hos flertalet av dem, som åhört honom, och framförallt hos gamle Medes kvarlämnade han en dyster, av oro genomträngd sinnesstämning.
Det hade hitintills aldrig fallit Medes in att tvivla på gudars tillvaro och själens odödlighet. Han älskade livet, men hade icke ryst för tanken på döden, som skulle föra honom till ett bättre land, där han finge återse sin bortgångna maka och sina käraste vänner. Han hade på sin höjd hyst små betänkligheter för den trekäftade Kerberos, den trumpne Karon och den stränge domaren Radamantos, betänkligheter, som kommo honom att önska den nödvändiga resan så långt som möjligt uppskjuten. Skulle nu alltsammans vara dikt? Skulle han aldrig återse de hädangångne, som han älskade? Skulle det vitnade skägget vara— icke tecken till mognaden för ett kommande liv—utan förebudet till en fullständig förintelse, ett slocknande som lampans, sedan oljan är förtärd? Denna tanke ingav Medes ångest.
Hade solen skinit på himmelen och naturen visat ett glatt anlete, medan Kimon talade, skulle hans ord måhända icke gjort det intryck som nu, då de understöddes av skymningen, molnens mörka skridande skaror och regnets vemodiga sorl. Medes längtade efter Hermiones hemkomst, ty han ville meddela henne sina bekymmer och hoppades med visshet, att hon, filosofens dotter, skulle skingra dem med några ord av sin vishet. Han längtade att komma i grannskapet av hennes lugna väsen, under inflytelsen ej endast av hennes ord, utan ock av hennes ögon, som ensamma för sig föreföllo Medes som bevis på odödligheten.
Han verkställde samma afton sitt beslut. Hermione var färdig att gå till vila, när den gamle portvakten knackade på dörren till hennes sovkammare och frågade, om han finge stiga in, emedan han hade något viktigt att spörja henne, vilket han ej kunde uppskjuta till morgondagen.
Hermione lät honom komma. Den gamle slaven tog förtroligt plats bredvid sin härskarinna och fattade hennes hand. Han hade gungat Hermione på sina knän, då hon var liten, och var van att av henne behandlas ej blott med vänlighet, utan med den vördnad, varpå ett silvervitt skägg, trohet och redlig vandel ha anspråk.
- Min goda härskarinna, sade Medes, jag prisar gudarne, att jag nu får tala med dig. Jag skulle annars fått en sömnlös natt.
- Vad är det då, som oroar dig, min gamle vän? frågade Hermione.
- Jag har i afton börjat grubbla, sade Medes, och det på ting, som jag icke fattar.
- Nåväl? sade Hermione.