- Nåväl, han har då även rätt att kräva, att vi lyda honom av kärlek, men ej av fruktan eller hopp om belöning. För en jordisk herre kan det vara nog, när tjänaren gör sitt arbete, han må göra det med vilket hjärtelag som helst. Världens herre däremot varder varken rik eller fattig genom människornas dagsverken. Det arbete, som gäller inför honom, är hjärtats rening och själens förädling. Men detta främjas icke, utan hämmas genom beräkningar på ett kommande liv. Vi måste leva som om vi vore förgängliga väsen, görande det goda för dess egen skull. Mannen, som tvivlar på odödligheten, men fullgör det goda, emedan han fått insikt om dess gudomlighet, är behagligare för gudarne, än den som tror på odödligheten och drives till samma handlingar av hopp eller fruktan.
Krysanteus' ord behagade icke Medes. Han hade hoppats vinna den fullkomliga vissheten genom sin herre.
- Det är således likväl möjligt, att jag slocknar som lampan, när jag en gång dör.
Denna tanke föresvävade Medes oupphörligt. Han påminde sig vad Kimon sagt om kristianerna. För dem skulle det ju vara en småsak att giva fullkomlig visshet om själens odödlighet. Medes började tänka på att söka ett hemligt samtal med Teodoros eller någon annan i sin läras mysterier invigd kristian, helst biskop Petros, som ju uppväckt Simon pelarmannen från de döda. Medes avhölls från detta steg endast av tanken på sin herre, som det utan tvivel skulle misshaga. Men slutligen kunde Medes icke längre bära sin oro. Han beslöt att vid första lägliga tillfälle uppsöka Petros.
Detta tillfälle bjöd sig snart igenom Alkmene, som knappt upptäckt orsaken till den gamle portvaktens grubbel, förrän hon, som from, fast hemlig kristinna, varsamt begagnade sig härav för att vinna en anhängare åt kristendomen.
Det dröjde icke heller länge, innan Medes hade kvävt sina betänkligheter. Han följde en afton Alkmene till biskop Petros, ej för att varda kristen, men för att vinna den där fullkomliga vissheten, efter vilken han längtade.
Men Medes övertygades här, att vissheten och kristendomen vore oskiljaktigt enade. Tron på den korsfäste var villkoret för odödligheten. »Vilken som tror på mig, han skall leva, om han än död bleve.»
Petros var vältalig och eldad av nit att fullborda den gamle slavens omvändelse. Så obetydlig än denne proselyt kunde synas, att vinna honom vore dock att tillkämpa sig en seger över Krysanteus, att under kyrkans träldomstillstånd förödmjuka den övermodige fienden, införa kristendomen i hans eget hus och därmed giva ett handgripligt bevis på lärans oemotståndliga, lik en naturmakt verkande kraft.
Medes själv behövde blott en gång höra Petros för att längta att höra honom oftare. Så snart tillfälle kom, förnyade han sitt besök hos den kristne biskopen. De läror, i vilka han invigdes, voro så höga och gripande och likväl så klara, att han tyckte sig förstå alltsammans.
Och vad odödligheten vidkommer, så var det ju Gud själv som talat dessa ord: »Vilken som tror på mig, han skall leva, om han än död bleve.» Vad vore filosofernas bevis och det mänskliga tänkandets omogna frukter emot en sådan utsaga?