Där var så tyst nu i lunden, medan Hermione och hennes fader vandrade igenom honom. Där var tyst, sedan de övergivit honom—tyst genom århundraden, medan Delfi sakta häntvinade och byn Kastris lerhyddor sökte stöd emot dess fallna pelare.
Men en dag, tolv hundra år oss närmare än tidpunkten för denna berättelse, sågo Kastris kvinnor, medan de sköljde kläder i källan Kastalia, några främlingar i den glesnade lunden. Vad sökte de i denna glömda vrå emellan bergen? De sade på ett för kvinnorna obegripligt språk, att Kastalia var vanhelgad, och bröto från ett gammalt lagerträd några kvistar, kysste dem och vandrade bort. De främmande männen voro från Rom. Romerska folket hade beslutit, att en skald vid namn Tasso skulle lagerkrönas på Kapitolium, och fastän lager växte i deras egna lundar, föredrogo de att hämta den från Parnassos. Var då den brutna kedjan mellan förr och nu återknuten? Ja, en stor förändring hade inträtt, ehuru det goda, halvvilda folket i Kastri anade intet därav. Hellas var återuppståndet i frihetsanden, konsten och vetenskapen. Vetenskapen och konsten äro av naturen hellener och oomvändeliga hedningar. De vörda Golgatas oliv, men Parnassens lager är symbolen för deras strider och segrar.
De vitklädda vandrarne—fadern och hans dotter—stego på en förfallen stentrappa uppför en klippa vid foten av den ena dalväggen och sågo nu orakeltemplet vilande under de mörka fjällbranterna. En ålderstigen Apollonpräst, den ende övervordne av hundra, bevakade dess bleknade prakt. Han träffades, vilande under en cypress och stirrande på det hemlighetsfulla E, som någon av forntidens män hade tecknat över ingången till templet. Det händöende livets aftonrodnad genomskimrade hans infallna kinder, och skägget föll i vita böljor över hans bröst. Pilgrimerna, ty sådana voro de likväl, hälsade honom med vördnad.
- Jag heter Krysanteus, sade främlingen, och är en man från Aten. Denna flicka är min dotter Hermione och sedan sexton år tillbaka mitt enda barn.
- Jag hälsar er välkomna, sade Apollonprästen Herakleon. Är edert ärende att se helgedomen?
- Nej, svarade Krysanteus, vårt ärende är ett annat än skådelystnadens, som endast skulle mätta oss med grämelse. Vi hava kommit för att rådfråga oraklet.
Den gamle prästens ansikte uttryckte förvåning.—Vet du icke, sade han, att pytians röst är förstummad och de profetiska ångornas källa sinad? Den sista prästinnan är längesedan död.
- Tyvärr, jag vet det alltför väl, svarade Krysanteus. Men fast pytian är död, lever den siande guden evigt.
- Apollon är död! genmälde Herakleon och fäste på Krysanteus en blick, vars mystiska uttryck höjde det oväntade och besynnerliga i dessa med övertygelsens fulla ton uttalade ord. Gubbens ögon uppenbarade en själ, som helst dväljes i sig själv, men när hon från självbetraktelsen drages till de yttre tingen, snarare fattar dem i en enda bild än fäster sig vid de särskilda företeelserna. En sådan blick är egen för teosofer och mystici; han har något hemskt och andligt för världens barn: han siar om döden och nödgar till tro på oförgängligheten. Han uppenbarar tillika ett något, som ligger utanför förståndets krets, på gränsen till vanvettet. Måhända var det just detta, som Krysanteus fann i gubbens ögon—varur han förklarade det svar, som denne givit. Arkonten av Aten kände en rysning genomila sig. Han teg ett ögonblick och sade därefter i en mild, av medlidande genomträngd ton:
- Jag lämnar din tro på sina grunder. Men månne ej vi alla, som
Sokrates, bära ett orakel i vår egen barm?