En höstafton, året 361 efter vår tidräkning, vandrade på tempelvägen en äldre man och en ung flicka, som vid sidan av varandra styrde kosan inåt dalen. Båda voro vitklädda, och man kunde ansett dem för pilgrimer, om ej oraklet mer än trettio år förut hade tystnat vid ett maktspråk av den förste kristne kejsaren och vallfärderna till Delfi sedan dess upphört. Främlingar voro de ändå i denna nejd, att döma av blickar och åtbörder, som röjde, att föremålen de här mötte voro för dem nya eller åtminstone icke alldagliga. Flickan betraktade med häpnad de mörka klipporna, som å ömse sidor upptornade sig emot himmelen, och ryste måhända för den djupa tystnaden, som snarare höjdes än stördes av bäckens sorl och cikadans klagande sång. De övriga sinnena voro dömda till vila, medan ögat mättade själen med bilder av en skräckfull natur.
Vägen, som fordom vimlat av sändebud från städer och konungar, av offertåg och pilgrimer, huru ödslig nu! Gräs och mossa täckte honom; myrten spirade i rämnor emellan hans stenar. Han skyddes även av dalens invånare; de valde hellre en annan, närmare staden Delfi, emedan nejden vid denna tid oroades av rövare, som hade tillhåll i Parnassens otillgängliga klyftor. Detta visste de båda främlingarne, men de voro upptagna med tankar, som utträngde farhågan för deras säkerhet.
Det fanns emellan mannen och hans ledsagarinna, trots skillnaden i år, en påfallande yttre likhet. För bägge var den grekiska profilen gemensam, och hos bägge mildrades han, ehuru i olika mån, av samma individuella avvikelser. Det var svårt att av mannens utseende bestämma hans ålder. Hans lemmar tecknades ännu av en härlig mannakraft, men kindernas linjer voro fördjupade av åren och—vad som tydligast röjde den överskridna medelåldern, men tillika gav ett märkvärdigt uttryck åt hans anlete—valken under ögonbrynens yttre bågdel framträdde ovanligt bred och lade ett drag av kraft emellan pannans allvar och det nästan svärmiska i blicken. Man återfinner detta drag i antika bilder av Nestor och Ajax. Hans hår var något glesnat över pannan; hans skägg (vid denna tid en sällsynt prydnad), mörkbrunt och krusigt som håret, omgav läppar och kinder. Hans gestalt var hög och full av värdighet. Flickans ansikte var regelbundnare än hans, regelbundet ända till typisk stränghet, och denna ökades av den klara, genomskinliga, men friska blekheten i hennes hy. Hon liknade en marmorbild; men marmorn värmdes av de stora mörkblå ögonens milda ljus och livades av munnens ljuvt böjda linjer, som för en Lavater skulle gällt som osvikligt tecken för hjärtats godhet.
- Hermione, sade mannen till flickan vid sin sida, bergstoppen, som höjer sig därborta, iklädd avståndets blå mantel, är Lykoreia. På henne och hennes syskonhöjder lustvandrade, innan tvivlet förjagade dem, Apollon och sånggudinnorna. Silverskyarna, som kransa henne, voro då farkoster från Lycksalighetens öar, landsättande sälla andar, som kommo att i de olympiskes sånger höra och i deras danser symboliskt skåda världsalltets mysterier. Dessa sånger, så berättar sagan, förnummos under stilla aftnar, lika denna, ner i dalen, och på deras toner sänkte sig sinnesfrid i de lyssnandes hjärtan….
Och nu, sade mannen för sig själv, kringdriva på samma höjder olyckliga människobarn, blodsmän och kristianska svärmare, utstötta ur ett religionssamfund, som är dem värdigt. Rövare på Parnassen! Sådana lära funnits där före dessa, men de plundrade endast skalderna.
Ett leende spelade vid denna tanke på mannens läppar.
- Fader, sade flickan, dessa klippor skulle förskräcka mig, om jag vandrade ensam. De äro så höga och gruvligt söndersplittrade. Men ögat uppfriskas av Lykoreia, ty på henne gjuter solen sitt sken, och himmelen är klar och ren kring hennes hjässa.
- Så är det. När vår omgivning är mörk och dyster, söker ögat gärna ett ljusare fjärran … Hermione, fortfor han och pekade till vänster, där nere vilar den urgamla staden Delfi, av Homeros besjungen under namnet Pyto. Nu äro dess tusental av stoder sönderslagna, dess skatter rövade, dess glans försvunnen. Teatern, stadiet, lärosalarne, gymnasierna stå tomma. Kristianerna, Hermione, hata konstens höga lek likasom forskningens djupa allvar. De tala om fattigdom och skövla våra tempel, om ödmjukhet och trampa våra nackar. Fordom genljödo dess gator av päaner, vimlade de av högtidsklädda främlingar och vitmantlade offerpräster. Nu vandrar ett tungsint folk över dess torg. Det fält, du ser därborta, med tvinande grönska, tecken av sparsam odling, till vars fullföljande saknas armar och håg, detta fält är det Krisseiska, dit fordom hellenernas skaror drogo att vittna snillets, styrkans och skönhetens segrar.
Hammarslag ljödo från staden. Man bröt sten ur en pelarhall till en under byggnad varande kristiansk kyrka. Det var den knidiska pelarhallen, på vars väggar Polygnotos, penselns Homeros, hade målat det vapentagna Troja, grekernas avfärd och Odysseus' besök i underjorden. Förstörelsen kunde ses från den punkt, på vilken de båda främlingarne befunno sig. De sågo det: flickan höljde sitt ansikte i slöjan; mannen fattade hennes hand och påskyndade sin gång.
Så inträdde de i en lund av åldriga lagrar, som skilde staden från orakeltemplet. Lunden fyllde det innersta av dalen emellan Parnassens branter och ökade med sin mörka grönska skymningen. Han var helgad Apollon, och kransarna till Hellas' skalder och de pytiska segervinnarne hade lämnats av honom. Hans åldriga stammar lutade över bäcken, samlade sig till viskande flockar, flätade sina kronor till dunkla valv, i vilkas skuggor man anade höga minnen. Och konsten hade kommit aningen till mötes. Där en stråle av dagen nedsköt under träden, där lyste han stundom på marmorpannan av en Homeros, som gripen av ingivelsen slog upp de tomma ögonen mot höjden, eller på en grupp dryader, samlade kring en cittraspelande Orfeus. Nu skyddes lunden av mången som en hednisk demons tillhåll, och de friska blad, han årligen sköt, funno ingen panna att smycka, ty palestran saknade sina oljade kämpar, och där ingivelsen ännu vidgade en skaldebarm, ljödo hymner till Honom, »den okände Guden», om vilken Paulus en gång talat till folket i Aten.