- Martyrernas dag, segerns dag! svarade gubben så högljutt, att han ådrog sig alla omkringståendes uppmärksamhet. Homoiusianen avlägsnade sig.
- Demofilos, ser du molnet nu?
- Ja. Det är kvalmigt i luften. Det liknar sig till åska.
- O, hon är välkommen, om hon blott rensar luften.
- Min Klinias, viskade Demofilos, ryktet går, att Julianus….
- Tyst, människa! avbröt honom Klinias i samma ton och såg sig omkring med en ängslig blick. Nämn ej hans namn, om huvudet är dig kärt. Kejsaren underhåller hundra tusen spejare. Murarna hava öron, vassen skvallra, likasom på Midas' tid, själva månen låter nedbesvärja sig för att yppa vad han läser genom dina ögon. Tala icke, hoppas icke, tänk icke, så framt du ännu älskar det rosiga ljuset!
TREDJE KAPITLET.
Delfi. Orakelspörjarne.
Apollons ryktbara orakeltempel var beläget i en dal, på tre sidor omsluten av berget Parnassos. Nejden är vild och skräckinjagande —och måste varit det än mer för en pilgrim, som beträdde henne första gången, bävande i känslan av att nalkas en hemlighetsfull, gudomlig eller demonisk makt och oviss, hur ångan ur den pytiska hålan skulle gestalta hans framtid. Till en sådan främling var själva naturen ett varnande rop att icke lättsinnigt söka utleta de öden, som bidade närmare hans grav. Öppen mot söder smalnar dalen, varda klipporna högre och brantare, deras former mer vidunderliga, ju mer man närmar sig den punkt, där dalväggarna i spetsig vinkel sammanstöta. Här, i skuggan av cypresser, springer Kastalia i tre källådror ur klippan.
Denna mångbesjungna källa fostrar en bäck, som efter enslig vandring genom dalen förenar sitt öde med ån Pleistos och samfällt med henne finner sin grav i Korintiska viken. Längs denna bäck gick vägen till orakeltemplet.