Han anade ännu icke, huru hans dotter, Hermione, huru även hon, hans stolthet, glädje och enda förtroliga vän, utstod inre strider för att icke bortföras av denna osynliga makt, till kamp mot vilken han hade ägnat sitt livs verksamhet. Det var hon, som i de mörka ögonblicken jagade molnen från hans panna och göt olja på hans hopp. Skulle även hon en dag övergiva honom?
Han anade icke, att Filippos levde, att Filippos var kristen präst, uppfostrad i och genomträngd av de grundsatser, som filosofen föraktade: den blinda trons och den blinda lydnadens, och att denne son, vars minne han nästan avgudade, bar avsky för sin okände fader.
Han anade lika litet, att Karmides, för vilken han nu åter öppnat sin faderliga famn, och vars ändrade levnadssätt berett honom den enda oblandade glädje han på länge känt—att Karmides var döpt och genom denna handling med oupplösliga band förenad med kristna kyrkan.
En numera obetydlig man, som om dagen släpade sten till Afrodites tempel och om aftonen vilade i en usel koja på Skambonide, samlade så småningom hans ödes trådar i sin hand.
Detta anade han minst av allt.
SJÄTTE KAPITLET.
Karmides och Rakel.
En afton emot skymningen satt Karmides, samtalande med prokonsuln
Annæus Domitius, i aulan till sitt hus.
- Och nu till slut, sade prokonsuln, några ord om våra gemensamma vänner. Jag har förlorat flera av dessa älskvärda och glada uppenbarelser ur sikte, sedan jag lämnade Aten och återvände till mitt Korintos. Således, min vän, huru mår … vem skall jag giva främsta rummet? …
- Olympiodoros?