- Bah, Olympiodoros! Låt oss icke tala om honom. Han är oförbätterlig …
- Ja, han fortsätter att dikta dåliga epigrammer …
- Och fortsätter med sitt dåliga levnadssätt, sade Annæus Domitius; jag vet det. Jag träffade honom ännu i dag. Han är, som jag säger, oförbätterlig. Tänk blott, han har nu hopskrivit en ny nidvisa mot den stackars Zeus. Vilken gudlöshet! han uppläste henne för mig. Jag kunde icke annat än ogilla henne och varna författaren. Därefter inbjöd han mig till en vaktelfäktning. Jag föll i snaran, ty köttet är svagt, min Karmides. Jag fann, tyvärr försent, att vaktelfäktningen endast var förspelet till en ungkarlstillställning av det där slaget, som du vet, att jag avskyr. Jag gick från denna tillställning hit. Jag behöver icke säga dig, huru det tillgick, ej heller vilka som utgjorde sällskapets kärna … Olympiodoros, Palladios, Atenagoras och de där övriga outtröttliga veteranerna, nöjets argyraspider, kring vilka jag till min förtvivlan såg, att ett yngre släkte av hoppfulla eller hopplösa epikuréer bildat sig. Man klagade att du liksom jag har svikit vårt gamla fälttecken; men man var rättvis nog att medgiva de talande skälen för ett sådant förräderi. Trefalt lycklige Karmides, som en dag skall hemföra den rika Hermione som brud! Men på tal om brudar, min vän, kan du gissa var Praxinoa uppehåller sig?
- Nej, jag har aldrig brytt min hjärna med att efterleta det.
- Som du vet, utvisades hon genom Krysanteus från Aten. Huru förvånad vart jag icke, när jag för några dagar sedan, vid ett besök i Afrodites ryktbara tempel i vårt Korintos, upptäckte henne bland prästinnorna där! Hon är ännu retande … naturligtvis icke för mig, som är en trogen äkta man och fått blicken öppen för det oförgängliga … men jag tillåter mig här döma föremålet från dess egen ståndpunkt. Och på tal om våra minnen … var hava vi den stackars Myro? Även hon synes försvunnen från skådeplatsen. De arma flickornas liv är som dagsländans. Men vart taga de vägen?
- Är det om Myro du talar? sade Karmides med ett uttryck av tankspriddhet. Förlåt mig … mina tankar, jag vet icke av vilken anledning, irrade till den gamla fabeln om vargen, som omvände sig och vart ärlig, sedan han förlorat tänderna. Myro har gått sina medsystrars av ödet utstakade bana, men något hastigare än de. En sjukdom rövade hennes behag. Olympiodoros, som företrädesvis var hennes vän, upplyste henne en dag, att hon var ful och ingav honom leda. Hon gick då, vart, det vet jag icke. Hon finnes icke mer på de sollysta höjderna. Måhända dväljes hon någonstädes i det mörka djupet. Låt oss icke tala mer därom. Hur befinner sig din sköna maka, Eusebia?
- Ypperligt, så länge jag tillåter henne vistas här i Aten. Hon är tyvärr ohjälpligt fången i kristianernas villfarelser och skulle dö, om hon icke en gång i veckan finge höra den skurken Petros' straffpredikningar. Jag har icke velat hindra henne att efter behag tillfredsställa sin nyck. Det är min plikt att göra allt för hennes lycka.
- Du gör klokt däri. Den fromma Eusebia kan varda en mäktig förespråkerska för avfällingen Annæus, om ödet skulle foga, att en kristen kejsare….
- Tyst, min vän! Inga högförrädiska, förskräckliga förutsättningar!
- Och på hennes förbön er torde det vara möjligt, att prefekturen över
Egypten, som Julianus lovat dig, icke ginge dig ur händerna….