- Jag kunde vänta detta av Krysanteus' blivande svärson och Hermiones trolovade. Vi skulle under andra förhållanden rafflat om slaven. Märkvärdiga öde! Vad vi båda äro förvandlade! Vi äro nu stadgade och sedliga människor. Mig själv tillräknar jag detta ingalunda som förtjänst, ty jag är fyratio år och därutöver … min mognadstid är inne. Jag anmärker det blott som ett förvånande bevis på två enskilda människors förmåga att omskapa världen och ingjuta en bättre anda. Sådan kejsaren, sådant hans folk. Och vilken trogen väktare kejsaren äger i Krysanteus! Han sätter oss i skola och vakar med riset i handen över vårt uppförande. Den ädle Krysanteus, jag kan icke nog rosa honom. Tanken på honom har alldeles kvävt min sinnliga natur. Jag studerar nu min Platon på fristunderna mellan ämbetsgöromålen och våndas mycket för att varda delaktig av den gudomliga extasen. Du kan gärna framkasta en antydan härom till Krysanteus, när du nästa gång träffar honom. Jag vill, att han skall känna sin prokonsul av Akaja i botten. Huru är det? Brevväxlar Krysanteus lika flitigt, i trots av vapenbrak och härtåg, med kejsaren?
- Ja, min vän.
- Dess bättre.
Medan samtalet fortgick i denna ton, anmälde Alexander, att bordet var färdigt. Detta företedde en så rörande enkelhet, att prokonsuln misstänkte, att Karmides ville skämta med den stränghet i levnadssätt, som hans vän nu hycklade. Annæus Domitius höll emellertid god min, förrättade med from uppsyn den övliga libationen åt vinguden, talade om nyttan att i tid vänja sig vid fältlivets omak och beslöt inom sig att inbjuda Karmides till Korint för att där uppvakta honom med en supé av samma asketiska slag.
Efter måltidens slut lämnade Annæus Domitius Karmides och gick som en ordentlig äkta man till sin Eusebia för att supera för andra gången i sällskap med henne.
När prokonsuln hade avlägsnat sig, iklädde sig Karmides manteln och lämnade sitt hus.
Kvällhimmelen var stjärnklar, utom i väster, där en svart molnslöja hängde över synranden.
Karmides vandrade ett stycke nedåt Piralska gatan och därefter genom ett av de i »Långa Murarne» anbragta portvalven till ett ensligt, av bäcken Ilissos vattnat och av åldriga träd skuggat fält.
- Jag kommer något sent till mötesplatsen, tänkte han, men jag tvivlar icke, att jag ännu skall finna henne på det överenskomna stället. Det artar sig till regn. Dess bättre. Det skall förkorta mötet. O I gudar, given detta en lycklig utgång för både mig och henne!
Med denna bön styrde han kosan till en grupp pilar, som växte vid bäckens rand. Här stannade han och såg sig omkring.