- Karmides, du talar i gåtor. Jag fattar icke ett ord av vad du säger.
- Jag förutser möjligheten, att diademet skall pryda dina lockar.
- Mina lockar? Elake vän! Mina lockar äro offrade på statens och en gagnlös teologis altaren. Mitt huvud är kalt som Julius Cesars.
- Gör då som han! Diademet är eftersträvansvärt, om ej för annat, så emedan det döljer en skallig hjässa.
- Jag börjar förstå dig och måste varna dig. Ditt tungomål närmar sig högförrädarens. Julianus, min vän, är yngre än jag. Låt oss icke spela okloka och narraktiga inför varandra!
- Perserna äro goda skyttar och kristianerna vana giftblandare. Det kringlöper spådomar, som icke lova kejsaren lång levnad.
- Styr din tunga! Gudarne hägne kejsarens liv! Om du fortfar med detta gudlösa tal, måste jag bryta upp och försaka den enkla måltid, varpå jag gjorde räkning för att i afton njuta ditt sällskap. Skymningen är inne, och jag återvänder först i morgon till Korintos. Jag har dessutom till dig ett särskilt ärende, som jag icke får förgäta. Du känner min svaghet för Eusebia. Eusebia har bland andra nycker även den att vilja omgiva sig med vackra ansikten. Hon har sett din unge Alexander och uppmanat mig att köpa honom. Vad är ditt pris?
- Jag säljer honom icke.
- Bah, du säger det endast för att göra mig ivrigare. Vid bordet torde dock ditt hjärta uppmjukas. Vi skola till dess uppskjuta underhandlingen om saken. Du har förmodligen avsagt dig spelets nöjen?
- Ja.