- Rakel, du är upprörd och betänker icke vad du säger. Samla dina tankar och låt oss tala med lugn! Vi mötas nu för sista gången. Låt oss då nyttja tillfället för att skiljas som sig bör: lugnade, tröstade, stärkta i en ömsesidig, varm och varaktig vänskap. Sätt dig här vid min sida! Låt oss tala om de lyckliga stunder vi skänkt varandra och om den hårda nödvändighet, som bjuder oss skiljas. Förmår du icke detta, och synes dig denna nödvändighet ännu som en grym makt, så lägg ditt huvud till min barm som till en broders, klaga för sista gången över ett öde, som är oundvikligt, och lyssna till din förstvalde vän, som vill intala dig mod och styrka. Varför drager du din hand tillbaka, min Rakel? Vill du därmed uttala en anklagelse mot Karmides, så är det du, som gör dig skyldig till hårdhet och orättvisa. Är jag brottslig, så är det endast min kärlek, som gjort mig därtill. Säg mig, Rakel, är det jag, som uppbyggt den oöverstigliga skiljemuren mellan dig och mig? Ack, jag anade icke hans tillvaro. Jag skulle annars aldrig yppat min låga, aldrig sökt vinna din genkärlek. Skall du anklaga någon, så måste det vara din fader; han föraktade och försköt mig som en främling för hans folk. Då jag begärde din hand, tillbakavisade han mig på skymfligt och upprörande sätt. Jag är svag nog att harmas ännu, när jag ihågkommer detta ögonblick. Han kunde i mindre hårda och hånande ordalag uttalat domen över vår kärlek. Men i grunden hade han likväl rätt, ty det gives ärvda tänkesätt och plägseder, som äro heliga och som man måste vörda. Du, Rakel, som är ett barn av Israel och en from mans dotter, borde veta det.

- Jag vet, sade Rakel. Jag vet, att vi måste skiljas. Den ton, vari du talar, övertygar mig bäst därom.

- Må vi då försona oss med vårt öde och finna vår tröst i ett troget uppfyllande av nödvändiga plikter. Det var om dessa jag ville, att vi skulle talat med varandra. Du är dotter av ett folk, som är spritt kring världen och vars enda styrka ligger i dess trohet mot ärvda stadgar och kärlek till det gemensamma namnet. Du har föräldrar, vilkas hopp du är och vilkas sällhet du bör bereda genom lydnad och ömhet. Och om de krav de ställa på din lydnad äro hårda, så lyd likväl! Din gud skall belöna dig och skänka dig en ny och högre lycka för den, som du offrar på den barnsliga undergivenhetens altar.

- Jag tror detsamma, men jag har ingenting mer att offra och ingen lycka mer att begära.

- Säg icke så, Rakel!

- Låt oss icke tala mer därom, fortfor Rakel. Jag har dock ännu något, varom jag kan bedja mina fäders Gud, och det är om döden. Jag har givit dig allt, Karmides, utom detta usla liv. Det är allt vad jag äger kvar. Tag även det, om det kan vara dig till någon glädje. För mig är det nu endast en börda. Då jag gick hit, så ägde jag ännu en förhoppning. Jag var svag nog att i vissa ögonblick inbilla mig, att det kalla sätt, varpå du besvarade mina brev, var hycklat; att du ville plåga mig för att se min svartsjuka, att du var grym emot mig, emedan du älskade mig. Jag ville understundom icke tro vad alla sade mig, att du älskar Krysanteus' dotter och går att trolova dig med henne. Jag påminde mig, att du hade lovat mig evig kärlek, och ville icke låta övertyga mig, att jag skulle svikas av honom, som jag en gång gav mitt hjärta, emedan han var olycklig och behövde det. Jag avvaktade tillfällen att närmare betrakta denna Hermione, om vilken man talade så mycket, och som jag kände mig böjd att hata. Ja, hon är skön och värd att älskas av dig, Karmides; men jag sade mig till tröst, att mina ögon äro mer strålande än hennes, och att mina lockar och icke hennes äga den färg, som du föredrager. Hon syntes mig så kall och marmorartad, och jag visste, att du älskade en värme och hängivenhet, sådan som min. Det var då endast hennes vishet, jag fruktade; men när jag påminde mig, vad du sagt, att du älskar min enfald, emedan du själv var vis, så lugnade jag mig även då … åtminstone för ögonblicket, ty jag har varit gruvligt plågad under denna tid av tvivel, svartsjuka och bedrövelse. Jag har tillbragt mina nätter med gråtande och dagen med väntande. Jag har suttit där uppe på altanen med ögonen riktade på kullen, bakom vilken jag så mången gång i forna dagar såg dig framträda och vinka mig … Men varför talar jag nu om detta? Jag inser nu, liksom du, nödvändigheten att vi skiljas. Du älskar Hermione och icke mig. Det tjänar då till intet att tala om mina sorger eller överhopa dig med förebråelser. Och eftersom vi nu mötas för sista gången, så återlämnar jag den ring du gav mig, Karmides. Se där!

Rakel lade ringen i hans hand och tystnade, ty tårarne, som hon icke längre kunde bekämpa, hotade att kväva hennes röst.

- Rakel, sade Karmides, dina fäders gud må skåda i mitt hjärta och döma det! Har jag handlat orätt emot dig, så må han straffa mig, såsom den hämnande rättvisan fordrar! Och om jag synes hård emot dig, så må han utrannsaka, om icke mina handlingar ledas av mina önskningar för din lycka. Vad skulle jag göra, sedan din fader visat mig tillbaka och utplånat varje hopp om ditt ägande? Huru borde jag handla, sedan jag börjat inse, att heliga plikter mot ditt folk, din tro och dina föräldrar ålägga dig att ur din själ avlägsna varje tanke på Karmides? Rakel, du skall glömma mig och åter vara lycklig. En tid skall komma, då din faders och ditt eget val bestämmer åt dig en make, som är värdig att äga ditt hjärta. Vi skola då måhända återse varandra och påminna oss det förflutna endast som en dröm, blandad av bitterhet och ljuvhet …

- Det är nog, nog, inföll Rakel. Tala icke så! Du är en usel tröstare, och dina ord, i stället för att lugna mig, bringa min själ i uppror. Jag kunde säga dig något, som skulle isa ditt blod, men när jag icke längre äger ditt hjärta, försmår jag ditt medlidande och vill icke tala till ditt samvete.

Karmides bleknade vid dessa ord, vilkas betydelse han anade. Men han vågade icke framställa någon fråga, vars besvarande kunde sannat hans aning. Han teg och lät Rakel fortfara: