- Låt oss därför skiljas. Vi hava intet mer att säga varandra. Farväl,
Karmides! Vårt sista möte är slutat.
- Giv mig din hand och låt mig föra dig härifrån, sade Karmides, då
Rakel förblev där hon satt.
- Nej, Karmides, lämna mig! Jag vill vara ensam med mina tankar, innan jag återvänder till mitt hem.
Hon vände sig bort och lade slöjan över sitt ansikte.
- Det börjar regna, sade Karmides. Natten är mulen och kylig. Jag får icke lämna dig här. Låt mig ledsaga dig åtminstone till Piræiska gatan.
Rakel svarade honom icke.
- Skola vi skiljas på detta sätt? sade Karmides i bedjande ton. Vår skilsmässa är nödvändig, men varför göra henne till ett dystert och nedtryckande minne? Säg dock till avsked ett ord av försoning!
- Må Gud miskunda sig över oss båda!
- Tack, min Rakel. Jag uppfattar dessa ord som ett tecken av ditt hjärtas återvändande frid och styrka … Men att lämna dig här, ensam under en dyster natt! Vill du icke följa mig? Har du ej i grannskapet en tjänarinna, som väntar för att ledsaga dig hem?
- Gå du, Karmides, till din vila och sov lugnt, eller till Hermione och jollra med henne! Jag vill vara här, och återstår mig än en önskan, så är det att få vara ensam med mig själv, för att samla mina tankar, ty jag går härifrån till offeraltaret.