- Vad menar du? Skall du icke återvända till din moders hus?
- Joväl, så ofta dess dörr vill öppna sig för hennes dotter. Det skall komma nätter, mörkare än denna, när tröskeln skall säga: drag tillbaka din fot, och dörren skall säga: jag känner dig icke.
- Rakel, sade Karmides, i det han lutade sig ned och fattade hennes hand. Mitt sista innerliga farväl! Min önskan om ett lyckligt återseende, då såren äro läkta och våra gemensamma minnen luttrats från sin bitterhet!
- Må Gud bevara dig för ett återseende! Det skulle grumla din lycka, sade Rakel med rösten av en sierska.
Karmides svepte manteln omkring sig och lämnade sitt offer. Hon satt orörlig vid bäckens strand i grannskapet av pilgruppen, så länge Karmides ännu kunde skönja henne genom nattens mörker. Regnet föll nu i strida strömmar, och vinden suckade i den gamla förfallna muren, som skilde den öde platsen från Piræiska gatan.
Då hon var ensam, gav hon luft åt den djupa förtvivlan, som, tillbakahållen under samtalet med Karmides, hade givit henne en skenbar styrka och hämmat hennes tårar. Hon vred sina händer, kallade sig en övergiven änka, kastade sig till jorden, ryckte slöjan från sitt huvud och strödde sand sitt hår.
Mellan dessa utbrott vankade hon fram och åter vid bäckens strand med krampaktigt sammanknutna händer och de upplösta lockarne fallande som ett sorgedok över det bleka, avmagrade ansiktet, tills hon stannade och tryckte händerna mot sin barm. Hon kände under sitt hjärta en rörelse, vars betydelse hon anade. Hon hade under de sistförflutna dagarne mer än en gång rönt samma känsla.
Hennes krafter sveko. Hon skyndade att sätta sig på den våta marken och luta sig emot en av de gamla pilarna, innan medvetandet övergav henne.
SJUNDE KAPITLET.
Klemens och Eusebia.