Vi lämnade Klemens i en äventyrlig belägenhet hos den sköna Eusebia. Han hade kommit, dels för att utverka hennes förlåtelse åt den arma slavinnan, som sönderslagit den dyrbara toalettasken, dels för att hålla en straffpredikan över den grymhet, hon, Eusebia, understundom utövade mot sina tjänarinnor, en grymhet i högsta mån ovärdig en from och kristlig husmoder.
Men åsynen av den sköna kvinnan och hennes fråga, vad han ville här vid denna sena timme, bragte, med den undran, som däri låg uttryckt, Klemens helt och hållet ur fattningen. Han började förstå, att han av sitt nit och sin godhjärtenhet låtit förleda sig till ett mycket opassande steg. Han stannade vid dörren, blyg och förlägen, och framstammade slutligen en osammanhängande ursäkt.
Eusebia var ädelmodig nog att själv bryta denna förlägenhet. Hon intog åter sin bekväma plats i den purpurklädda soffan och bad sin fromme vördnadsvärde broder lämna dörren och säga sitt ärende, som utan tvivel vore viktigt, eftersom det icke låtit sig uppskjuta till morgondagen.
Därefter och utan att avvakta någon förklaring av Klemens började hon fråga efter biskopens hälsa, rosade högligen hans senaste predikan och utgöt sig i bitter klagan över den trogna församlingens nuvarande betryck.
Under tiden återvann Klemens sin fattning, och när Eusebias tal föll på det sistnämnda ämnet, som var hans eget älsklingstema och det ständiga föremålet för hans tankar, fick han mod och lust att deltaga i samtalet och instämde hjärtligt såväl i den fromma Eusebias bittra klagan över det närvarande som i hennes otvetydigt uttalade hopp om ett snart skifte i världens tillstånd. Han kunde nu detta, utan att bländas av det lilla guldskimrande gemakets prakt eller förvirras av Eusebias strålande ögon, som sköto blixtar ömsom av harm eller glädje och ledsagades av ett växlande tonfall i hennes välklingande röst alltefter samtalets gång och naturen av det ämne, som vart dess föremål.
Först sedan detta samspråk varat tämligen länge, tycktes Eusebia minnas, att Klemens kommit i något särskilt ärende, och hon frågade nu i glättig ton, vad som föranlett det sena besöket av en så ung, men vördnadsvärd man.
Klemens omtalade nu sitt möte med den unga slavinnan och hennes fruktan att återvända hem med anledning av den sönderslagna asken, och han bad Eusebia förlåta henne det fel, vartill hon av oaktsamhet och icke av ont uppsåt gjort sig skyldig.
Den andra delen av sitt ärende, nämligen det att straffa Eusebia för hennes hårdhet mot slavinnorna, beslöt Klemens att alldeles utelämna, ty under sitt samtal med prokonsulns maka hade han börjat övertyga sig, att denna grymhet endast vore förtal, ty den vore ju omöjlig hos en så from, skön och välvillig kvinna.
Klemens hade således funnit, att Eusebia, utom fromhetens och välviljans oskattbara egenskaper, även ägde skönhetens.
Men huru överraskad vart han ej över den förvandling, som Eusebias väsen tycktes undergå, så snart han nämnde den stackars slavinnan ochden sönderslagna asken!