Efter samtal av samma upphyggliga slag var Klemens' känslosvärmeri stegrat till det yttersta. Deras sammankomster plägade ända med gemensamma böner. Så hände det en afton, sedan en mystisk bikt, ett svärmiskt samtal och läsningen av glödande kärlekssånger till Kristus och Maria följt varandra, att Eusebia och Klemens nedsjönko bön vid sidan av varandra och att, i övermåttet av deras känslorus, deras läppar möttes, Klemens visste icke huru, i en kyss. De rodnade båda, men de framviskade orden broder och syster vittnade ju så tydligt, att det var syskonkyssen, den bland kristianerna övliga, oskyldiga och tillåtna, det sköna tecknet av andlig kärlek.
Men denna syskonkyss hade det egna, att han rusade Klemens. Det måste legat något av det starka, men ljuva vinets natur i honom, eller någonting än mäktigare, ty hans verkan ville icke upphöra, utan stegrades genom minnet och inbillningskraften. När Klemens nästa gång besökte Eusebia, var hans blick lik en svärmisk älskares, och han längtade efter den hänryckningens stund, då andakten och de översvallande känslorna ånyo med kraften hos en naturmakt skulle nödga dem till den ögonblickliga, ljuva föreningen.
Och ju oftare de förnyade sina gemensamma andaktsstunder, dess kortare tid lät detta hänryckningens ögonblick vänta sig. Det var som om övningen medverkat att framkalla det. Slutligen infann det sig före bönen och liksom invigde denna. Klemens stod knappt i Eusebias budoar, förrän hon emottog honom med en omfamning nog varm för att vara systerlig, och som han återgäldade med den fulla livligheten av en lidelse, vars väsen han missförstod och på vilken han fördenskull icke lade tyglar.
Klemens var försänkt i ett hav av hänförelse. S:t Johannes var nu alldeles undanträngd av Eusebia, och avskrivningen av hans uppenbarelse fortgick på de timmar, som däråt ägnades, vida hastigare än förut, ty Klemens grubblade icke mer över varje ord, som han med pennan överflyttade. Den yttre världen var så gott som försvunnen för hans öga; den var uppgången i Eusebia, och Eusebia syntes honom icke som någonting yttre, utan som en del av honom själv. Klemens hade nu äntligen hunnit den punkt, vartill han strävat; världen med dess frestelser fanns för honom icke mera. Så tycktes honom, och minst av allt skulle han anat, att sinnligheten, som han ville döda, nu genomträngt hela hans liv, att hon rådde över varje rörelse i hans själ, varje bloddroppe i hans ådror.
Klemens hade förut sörjt över att han icke kunde fasthålla och föreviga den lyftning i själen, som bön och betraktelse förläna. När andaktens tillstånd slappades, ansåg han det som ett återfall från himmelen till jorden, från Gud till världen. Och dessa återfall hade på senare tider inträffat oftare än förr, han visste icke varför, ehuru det med lätthet lät förklara sig därav, att den ständiga sysselsättningen med samma bilder och föreställningar, samma återkommande andaktsövningar slutligen förslöa själen och göra henne mindre emottaglig för deras intryck. Nu däremot var förhållandet ett annat. Klemens levde i en stadigvarande hänförelse; andaktens ögonblick var fasthållet och förevigat. Hans fromhet hade funnit ett nytt och mäktigt retelsemedel. De hymner till Maria, vilka redan tidigt uppstämdes inom kristna kyrkan, vordo hans käraste läsning —dessa jämte Visornas Visa av Salomo, i vilken han kunde spegla sina egna känslor och återfinna sin egen erfarenhet påtryckt en himmelsk prägel. För Klemens, som förut avlägsnat ifrån sig allt, som kunde påminna om kvinnans tillvaro, framstod nu universum, det synliga och osynliga, med kvinnliga drag. Jorden var Eusebia och himmelen var Maria. Hymnerna kallade Maria treenighetens hjärta. Det är till hjärtat bönen syftar, hon må riktas till en människa eller en gud. Vad under då, om allt, från skaparen till hans härskaror, försvann för Klemens och vart till den heliga ungmön?
Men de anletsdrag, under vilka han föreställde sig henne, voro Eusebias, ty något skönare än dessa, sådana de nu voro för hans blickar, kunde han icke framtrolla.
Eusebia skänkte honom en afton sin bild, målad på elfenben och icke större än han kunde bära den på sitt bröst. Där fick bilden sin plats. Men när han var ensam, framtogs målningen och var föremål för omättligt åskådande. När han bad, så var det med ögonen på den, ty det var ju icke endast Eusebias, utan även Marias bild.
ÅTTONDE KAPITLET.
Krysanteus återfinner sin son.
Två månader hade förflutit från Klemens' första besök hos Eusebia.