Det var en het augustidag. Kristianernas arbete på Afrodites tempel fortgick ännu. Byggnaden var nära sin fulländning och glänste med praktfulla pelarrader i solens sken.
Arbetet hade i dag varit plågsamt till följd av den tryckande värmen. Och i dag var det på samma gång den strängaste av alla uppsyningsmän, som vakat över det. Denne man var icke hedning, utan kristian, men kristian av den homousianska bekännelsen. Han hade förlorat fränder i den förföljelse, som homoiusianerna anställde i Aten vid tiden för Julianus' tronbestigning. Måhända var det minnet härav som ökade skärpan i hans röst och hade satt den knöliga käppen i hans hand. Nog av, denna käpp användes flitigt som uppfostringsmedel på arbetarne, när dessa, badande i svett och utmattade av mödor, förrättade sina göromål med mindre raskhet och iver än han fordrade, och hans fordringar voro utan hov och mått.
Nu, i den hetaste timmen av middagsstunden, var en hvilostund medgiven de trälande, och man såg dem söka skuggiga ställen för att intaga sin måltid.
Biskop Petros hade i dag, som ofta, frivilligt infunnit sig vid arbetet. Klädd i en grov tunika inställde han sig på varje punkt, där det tyngsta arbetet förrättades och uppsyningsmannens käpp syntes svängande i luften. Hans ovanliga kroppsstyrka förvånade pådrivaren, och ivern, varmed han använde den för att spara de sina lidanden, skulle hava rört honom till mildhet, om ej hjälparen tillika hade varit den förhatligaste av alla homoiusianer: deras egen biskop.
Under vilostunden drog sig biskopen tillbaka till den nyuppförda skuggiga tempelportiken. Här vandrade han av och an i djupa tankar. Han hade dagen förut genom en från västerlandet kommen präst fått underrättelser från Rom. Biskopen där var, när budbäraren lämnade världsstaden, sängliggande av sjukdom. Man kunde icke förmoda, att den ålderstigne mannen skulle leva länge, och ränker spunnos redan av dem, som hoppades varda hans efterträdare. Den homoiusianska församlingen i Rom hade vunnit en ansenlig tillväxt under senare tider. Den atenske biskopens namn var känt och älskat ibland dem, och de skulle vid ett förestående val utan tvivel giva honom sina röster.
Men de romerska homoiusianernas antal var, jämfört med homousianernas, ännu ett vida underlägset. Konstantius' död hade minskat omvändelserna från de senares bekännelse till de förres. Petros hade inga utsikter att denna gång få sitt val genomdrivet. Men han var en kraftfull man, och sannolikt hade han ännu en lång tid att leva. Om en homoinsiansk kejsare ånyo komme på tronen, skulle allt ändras till Petrus' fördel. Hans namn var redan känt i Rom. Det gällde nu att outtröttligt fortsätta den en gång började omvändelseverksamheten därstädes. De penningemedel han därtill ägde voro icke stora; men den nästan vilda tillgivenhet, varmed han uppbars av sina anhängare, vore en dess mäktigare rörelsekraft. Han ville ingalunda förtvivla om framgången. Han kunde icke tillfredsställas med mindre än apostelns stol, och när han vunnit den, skulle han också samla tyglarne på världen i sina händer.
Allt vilade i sista hand på längden av Julianus' styrelse. Men Petros kunde icke föreställa sig annat än att denna snart skulle vara till ända. Om ej den hedniske kejsaren förlorade sitt liv i någon av de faror, som omgåvo honom i kriget, och för vilka han oupphörligt utsatte sig, så måste han förr eller senare falla för någon lönmördare. Det fanns, det visste Petros, kristianer i hans egen livvakt, som traktade efter hans liv. En skicklig giftblandare hade nyligen fått anställning i det kejserliga köket. Detta visste Petros även genom sina vänner i Antiokia. Tyvärr spisade Julianus av sina soldaters enkla kost och medförde inga särskilda kockar på sitt fälttåg. Men när han en gång återvänt från kriget, skulle det väl någon gång hända den besynnerlige mannen, som parade krigarens försakelser med filosofens, att han ville smaka en efter konstens regler tillagad kejserlig måltid. Då vore ögonblicket kommet för den nyanställde kocken att förvärva sig himmelens och jordens gunst. Lyckades han undanröja kejsaren, skulle hans namn i tysthet välsignas; upptäcktes och straffades förehavandet, så var han av patriarken i Konstantinopel tillförsäkrad ett rum ihelgonens strålande krets. En särskild dag i året skulle då uppkallas efter martyren, och denne i alla tider vara föremål för fromma kristianers dyrkan.
Men misslyckades alla dessa anslag mot antikrist, så hade Petros beslutit att se till vad han själv kunde uträtta. Han tänkte på sin fosterson, den svärmiske ynglingen. Han kunde sätta dolken i Klemens' händer. Denne skulle utan tvekan offra sig för kyrkans sak. Men denna tanke tillbakavisade Petros genast, ty han fäste helt andra förhoppningar vid Klemens' person. Det fanns däremot andra och icke så få, både präster och lekmän bland biskopens underordnade, som kunde användas för samma heliga sak. Nog av, Julianus' regering skulle omöjligen räcka länge. Om det icke täcktes Gud själv att omedelbart sätta gräns för hans farliga levnad, så skulle det ske medelbart genom någon rättrogen. Detta vore otvivelaktigt.
Var det med ångest och bävan som Petros skådade dessa sina tankar i anletet? Nej, den strid, vars utgång avgjorde riktningen av hans levnadsbana, hade längesedan utkämpats. Hennes mål var givet. Den svindlande höjden kunde icke hinnas, om han skådade ned i de avgrunder, mellan vilka han måste söka sin väg. Han såg mot detta mål med religiös hänryckning och kände icke som en förnedring, utan som ett ödmjukt hemburet offer, då han tillspillogav sin sedliga människa att slaktas på sin Guds altare. Var Judit, hon som med smekningar och kyssar rusade Herrens fiende, hon som lindade mjuka armar kring den hals, som hon i nästa ögonblick avskar—var hon dock värd att prisas som en Israels hjältinna; så kunde han, Petros, kyrkans stridsman, bära sitt huvud högt, ty vilka medel han än valde, ett var visst: han hade aldrig hycklat vänskap för sina fiender, aldrig smekt det huvud, som han ville avhugga.
Petros hade under förföljelserna i Aten träffat åtgärder för att avvända varje fara från Krysanteus. Denna ömhet för filosofens liv hade sin grund i de planer, som biskopen byggde på sin unge fosterson. Klemens var Krysanteus' ende son och skulle en dag lagligen erkännas som sådan. Frågan gällde endast, när detta borde ske. Den glädje, som då väntade Krysanteus genom återfinnandet av den som förlorad ansedde och ännu saknade Filippos, måste få en stark bismak av bitterhet genom upptäckten, att denne son var kristian och präst. Ja, om Petros kände Krysanteus, så måste bitterheten och smärtan komma att vida överväga glädjen. Det vore ett slag, som skulle träffa hans högmod hårdare än något annat. För Klemens' religiösa tro fruktade Petros intet av denna upptäckt. Hans själ var fastvuxen i den strängaste rättrogenhet, och intet umgänge med fadern och systern, inga föredömen, inga läror, inga böner, inga hotelser skulle kunna rycka henne ur sin moderjord. Petros skulle alltid mäkta upprätthålla sitt välde över Klemens.