Det var just avsikten med författarens verk att påpeka denna ständigt hotande fara. Och är hon icke större, ju mera av sinnliga beståndsdelar som inblandas i läran om den Gud, som vill dyrkas i anden och sanningen? Men kan kristendomen bestå förutan sådana beståndsdelar—förutan de frälsarens sår, i vilka den fromma kvinnans inbillning så gärna dväljes, förutan den himmelska ungmö, som ynglingen så varmt tillbedjer, förutan nådegåvornas fästande vid synliga ting och förutan en himmel med obeskrivliga fröjder?

På Klemens utövade dessa frågor icke någon verkan, som minskade det intryck han redan mottagit av boken, ty full av ångest hade han kastat henne ifrån sig, innan han hunnit slutet.

Den okände författaren hade verkligen sagt honom sanningen om hans inre liv. Men upptäckten var för Klemens förfärlig; den kom så oväntat, och han var så fången i sina oförstådda begär, att han förtvivlade om att någonsin varda befriad.

Aftonen av den följande dagen besökte han icke, såsom han annars plägade, Eusebia. Men när natten inbrutit, ilade han till sin fosterfader, biktade för honom och bad om hans råd.

Petros sökte lugna honom, emedan ett motsatt förfarande kunde utöva det olyckligaste inflytande på hans själs hälsa och rubba de planer, som biskopen byggde på sin fosterson. Utan att göra honom förebråelser, rådde han honom i milda ordalag att hädanefter undvika Eusebia och taga sin tillflykt till trägna böner och träget arbete.

Men det dröjde icke länge, innan Klemens fann dessa medel otillräckliga. Han kände i vissa stunder den starkaste frestelse att ånyo besöka Eusebia; han var en gång redan hunnen till bakporten av prokonsulns palats, när han vände om och flydde tillbaka hem; han ville åtminstone säga henne ett farväl eller med några ord besvara de små brev, som han slutligen emottog från henne, fulla av ömma förebråelser över hans uteblivande—men Petros hade befallt honom avbryta varje förbindelse med henne, och han medgav för sig själv, att detta var ingivelser av frestaren, som borde motstås.

Men det båtade föga, att Klemens undvek Eusebias grannskap. Den onde frestaren hade hans inbillningskraft i sina händer och framtrollade mitt under Klemens' böner hennes bild, om möjligt mer tjusande än någonsin. Den unge föreläsaren böjde sig mer och mer under sin ångest. Han ansåg sig utesluten från himmelens gemenskap och ohjälpligt hemfallen åt djävulen. I vissa ögonblick uppgav han striden och var färdig att gå till Eusebia, icke för att bedja med henne, utan för att omfamna hennes knän, bekänna sin olyckliga böjelse och fordra hennes genkärlek; i andra ögonblick greps han av förtvivlan över sin svaghet. Denna hopplösa strid tärde med glupskhet hans krafter; han magrade, hans ögon sjönko in i sina gropar, och hans kinder vordo askgrå. Hans fader och syster sågo med förskräckelse hans tillstånd; men när de närmade sig honom, bad han med häftighet, att de skulle lämna honom i fred, och han undvek dem varhelst han kunde. Ofta lämnade han staden och strövade hela dagen i omgivningarna. Pelarfältet var hans älsklingsställe; han kunde tillbringa hela timmar där, vandrande omkring pelaren eller vilande i en nära därintill befintlig håla, varifrån han betraktade helgonet, som ännu med samma outtröttlighet knäböjde däruppe. Simon förekom honom som den lycksaligaste bland dödlige. Han avundades honom och skulle önskat hans plats. Det måste vara något utomordentligt ljuvligt att knäböja så där, med hjässan bränd av solens strålar, tills tankar, känslor och medvetande domna. Det var ett sådant tillstånd Klemens efterlängtade, ty det skulle bjuda de makter, som stredo i hans inre, vapenvila och skänka honom åtminstone några timmars ro.

När Klemens fann varje annat medel fruktlöst, tillgrep han de yttre, som fromheten uppfunnit för att späka ett upproriskt kött. Han hungrade, tills hans krafter voro nästan uttömda, och från de måltider, varmed han då nödtvunget avbröt sin frivilliga, ständigt förnyade fasta, var varje annan föda än bröd, varje annan dryck än vatten bannlyst. Han gisslade sig dagligen, tills blodet flöt ifrån hans axlar. Men även dessa ohyggliga medel uppfyllde icke sitt ändamål. Klemens kände sin tankeförmåga slöad, sin hjärna förvirrad, men ehuru han dömde detta som ett gott tecken, så var därmed huvudsaken icke vunnen. Tvärtom, han gjorde den erfarenhet, att inbillningen, långt ifrån att kuvas, fick friare vingar, medan de övriga själsförmögenheterna domnade och lemmarne ville neka sin tjänst. Han började plågas av syner, ej blott i det sovande, utan även i det vakande tillståndet. i dessa syner symboliserade sig den strid, som rasade i hans själ. Han besöktes än av den heliga jungfrun, än av djävulen, vilken senare gäckade honom i otaliga skepelser, men oftast i den farligaste av alla—i Eusebias. Klemens stod vid randen av vansinnets avgrund.

Medan han en dag i detta tillstånd vankade kring gatorna i Aten, mötte honom en ståtlig vagn, som drogs av mulor, utstyrda med brokiga täcken och pinglande klockor, och omgavs av slavar i lysande dräkter. Det var Eusebias vagn. Hon gjorde sin vanliga förmiddagsutflykt. Klemens drog kåpan över huvudet och hastade förbi. Men Eusebia hade redan varseblivit honom. Hon förvånades över hans bleka, förstörda utseende och befallde, med en suck över alltings förgänglighet, sin kusk att påskynda färden.

Från den dagen frestades Klemens icke mer av något brev från den sköna romarinnan. Klemens hade förlorat sin fägring och därmed allt, som fängslade henne vid honom. Nyss en förtjusande vacker yngling, var han nu helt enkelt en ung präst av det där vanliga bleka, utmärglade slaget; och den enda egenskap han ännu ägde, som kunde finna nåd i hennes ögon, var hans renlärighet; men denna delade han med så många, och den var kanske för övrigt icke mycket att lita på efter den märkvärdiga upptäckten av hans börd och sedan han blivit en medlem av ärkehedningens hus.