Vid denna tid talades mycket bland kristianerna om en bok, som kallades »Ensamhetens faror», och vars författare var eller uppgav sig vara en munk, som vistats många år i den egyptiska öknen för att fjärran från världens vimmel och lockelser tillbringa sitt liv med betraktelser och själens rening. Men under denna tid kom han till en dyrköpt kunskap därom, att man förgäves flyr till ödemarkens tomhet, när man dit medför sitt hjärta och sin inbillningskraft. I dem förborgar sig en värld, farligare än den, från vilken man dragit sig tillbaka, befolkad av samma lockelser, som denna äger, men mäktigare och oemotståndligare, emedan de här äro liksom eteriserade, befriade från den grövre materie, i förening med vilken de visa sig i den yttre världen. Ifrån att vara tillfälliga uppenbarelser, som i livets flod och i den friska verksamheten giva rum för andra, gripa de i ensamheten hela själen och göra sinnligheten till envåldshärskaren och demiurgen, som inblåser sitt liv i varje tanke och känsla. Till dessa inre fiender komma yttre, för vilka de öppna portarne. Författaren påminde om skriftens ord, att djävlarne, när de utdrivas ur de besatte, uppsöka torra och öde platser, där de dväljas under avvaktan på nya boningar. Han ville, att dessa ord skulle förstås ej endast bokstavligen, utan även bildligt, så att dessa torra och öde platser vore icke blott ödemarkerna i den yttre världen, utan även de genom ensamheten självskapade i människosjälen. Ensamheten är människans vän, tröstare och upplysare, så länge hon icke missbrukar och tröttar vännen genom enträgenhet, ty då blir samma ensamhet vår farligaste fiende. Sedan författaren genom egen erfarenhet övertygats om denna sanning, men ännu tvekade att lämna det av så många heliga män lovordade ökenlivet, hade han flyttat sin bostad till en trakt, där andra eremiter slagit sig ned. Hans närmaste granne var en kvinnlig anakoret. Han beslöt att dela tiden emellan ensligheten och ett fromt umgänge med henne. Hon var en ung kvinna, som, nedtryckt av motgångar och krossad av ett efter många förvillelser vaknat syndmedvetande, hade dragit sig undan världen. Han skildrade nu sitt förhållande till henne för att visa, huru själafienden insmyger sig i känslor, där man minst av allt anar hans närvaro, huru han kläder sig i medlidandets och syskonkärlekens dräkt, hur han strör jordiskt stoft på själva bönens vingar och blandar sitt gift i andaktens ädlaste vin. Det dröjde likväl länge, innan författaren hade kommit till inseende härav. Han svävade i fullkomlig villfarelse om sina känslors halt och stod redan vid fördärvets avgrund, då en stråle av det gudomliga ljuset föll i hans själ och uppenbarade hans rätta tillstånd. Hans enda räddning var en skyndsam flykt från ödemarken tillbaka till världens vimlande liv. Och långt ifrån att förlora sig själv, hade han nu kommit till den kunskap, att själen endast behåller sin hälsa i ett verksamt liv, som parar de religiösa plikterna med plikterna mot människor och samhälle.
Denna bok, som bland de kristne väckt mycken uppmärksamhet, men funnit vida mer klander än lovord, lämnade Eufemios en dag till Klemens att avskriva, sedan de båda hade lyckligt slutat avskriften av S: t Johannes' uppenbarelse.
Eufemios tillade, att boken innehölle många nyttiga lärdomar, men att Klemens skulle taga sig till vara för att gilla den slutsats, till vilken hennes författare kommit. Denna slutsats ägde endast giltighet för honom själv och hans likar, men icke för alla, och allra minst för dem, vilkas böner till Gud om ett nytt hjärta blivit hörda och uppfyllda.
Med den märkvärdiga boken under armen hastade Klemens till sitt hem och, väl ensam i sin kammare, öppnade han henne och fördjupade sig i läsning.
Med flyktigt öga genomilade han sidorna, tills han hunnit det kapitel, vari författaren omtalade sitt möte och sitt umgänge med den kvinnliga anakoreten.
Här mötte honom iakttagelser och betraktelser av ett slag, som fängslade hans öga vid varje ord och tvang honom till eftersinnande av varje mening.
Klemens hade hoppats att ännu samma dag hava genomläst det lilla arbetet för att, efter vunnen kännedom om innehållet, redan följande dag börja avskrivningen.
Nu förflöt aftonen och natten ända till morgongryningen under fortsatt läsning och eftersinnande av det lästa, och Klemens hade ännu icke hunnit slutet av boken. Han genomläste gång efter annan det ifrågavarande kapitlet. Vad som föregick detta var för honom betydelselöst, och vad som efterföljde det retade ej mer hans vetgirighet. Han upptäckte till sin utomordentliga överraskning den mest slående likhet mellan sitt förhållande till Eusebia å ena sidan och de båda anakoreternas å den andra. Vad de senare upplevat med varandra, det hade även Klemens med Eusebia, dels redan i verkligheten, dels och ännu mer i de bilder, som de skapat av sitt tilltänkta ökenliv. Dessa bikter, böner, andaktsstunder, gemensamma tårar över syndaeländet och gemensamma fröjder över den tillbjudna nåden, dessa känslorus, denna mystiska trånad, som förde kind till kind och mun till mun, medan sinnet frossade i känslor, ditintills icke erfarna och sålunda utan tvivel flutna ur syskonkärlekens och den gemensamma andaktens rena källa—allt detta liknade till sina minsta drag vad Klemens själv upplevat. Klemens läste denna framställning med största uppbyggelse och fägnad, emedan han däri såg ett vittnesbörd, att hans eget tillstånd med dess skiftande känslor icke var någonting för honom särskilt, utan låg inom den kristliga erfarenhetens allmänna område. Författaren berättade ännu utan att gilla, utan att klandra eller varna och lät icke ana vad komma skulle. Hans skildring bar prägeln av samma genom bristande självkännedom framkallade säkerhet, i vilken han den tiden var invaggad.
Men huru häpnade icke Klemens, när författaren började ett nytt stycke med ett plötsligt uppdagande därav, att det tillstånd han ditintills skildrat var ett verk icke av Gud, utan av lögnaren från begynnelsen, att den himmel, vari han dvalts, var det allra nedersta helvetet, av den listige fienden upputsat med färger, som för det gäckade ögat härmade himmelens glans, och uppfyllt av andar, som dolde sin vedervärdighet bakom änglamasker. Hade denna upptäckt redan i berättelsens början \rarit antydd, skulle Klemens sannolikt icke velat igenkänna sig själv i skildringen; han skulle letat efter främmande drag och intalat sig, att hans erfarenhet var en annan. Men nu var likheten redan erkänd, och han kunde icke tillbakataga denna bekännelse. Han häpnade och intogs av fasa. Dess viktigare vart det honom nu att se de skäl, med vilka författaren rättfärdigade sin stränga förkastelsedom. Måhända hade han orätt. Dock, han utvecklade sina skäl på ett klart och övertygande sätt. Han sönderlade de olika erfarenheterna ur sitt känsloliv och framvisade överallt en bottenfällning av sinnlighetens slagg. Han förfor därunder lika lugnt som skonslöst. Han var synbarligen en man, som kastat en blick in i sig själv och där, så vitt sig göra låter, genomskådat den allmänna människonaturen. Han var tillika en sanningsälskande man, som icke ville lämna sig själv eller andra, vilka liknade honom, en trasa kvar av den strålande klädning, som den självbedragne draperar kring sin nakenhet. Och med sanningskärleken förmälde han en djärvhet, som utan tvivel lände hans egen bok till men hos läsaren, ty han vågade sluta henne med några frågor, besynnerliga nog och syftande åt ett håll, vilket nästan lät misstänka hedniska eller åtminstone kätterska avsikter med hela verket. Han frågade först, vad religionen är, om hon består i de antagna lärosatserna, eller om hon ens är till sitt väsen beroende av dem. Utöva de olika åsikterna om personernas förhållande i treenigheten eller om de två naturernas förhållande i Kristus ett väsentligt och omskapande inflytande på religionen? Dessa olika åsikter hava tänt världen i lågor och måste således vara mycket viktiga sanningar eller villfarelser; men är det fromma livet i Gud beroende av det sätt, varpå de en gång avgöras? Om icke, så måste man medgiva, att lärosatserna och deras omfattande av tron äro ingalunda detsamma som det fromma livet i Gud, och att det senare icke ens kan sägas stå i ovillkorligt beroende av det förra.
Är således detta liv ett liv av lösande och söndrande tankar? Eller är det ett allt sammangjutande känsloliv, vari människan förnimmer sin förening med Gud och hans skapelse, och vari alla hennes tankar och gärningar få en egen riktning, alla hennes öden och erfarenheter en egen betydelse? Om det senare antages som det riktiga och religionen således vilar på känslan, så frågas då, huru förekomma sinnlighetens inblandning i detta känsloliv?