Hermione visste icke, att denna välvilliga önskan kunde såra och förbittra Klemens. Den överspände ynglingen steg upp och lämnade henne. Och från den stunden var hans håg att med Hermione samtala i religionssaker försvunnen. Han ansåg henne, liksom sin fader, för alltid förlorad för sanningen och ljuset.
Han drog sig åter tillbaka inom sig själv och sökte den ostörda ensamheten. Snart återvände också de olyckliga tecknen av hans förra själslidande. Han började åter sina stränga fastor, började åter gissla sig.
Krysanteus, som hitintills av omtanke för sin sons själsfrid överlämnat honom åt sig själv och fritt låtit honom följa sina böjelser, kunde icke längre uthärda att vara ett overksamt vittne till ett levnadssätt, som måste störta honom i vansinnets eller dödens armar. Han beslöt att i nödfall med våld rycka honom därutur. Det visade sig emellertid snart, att böner och förmaningar voro fruktlösa. Klemens förklarade med bestämdhet, att han icke ville lyda sin fader, när dennes påbud strede mot den kristna tron.
Det vart för Krysanteus nödvändigt att bryta med alla betänkligheter. Han måste ingiva Klemens tvivel på sanningen av denna lära, som skilde deras hjärtan och syntes vara källan till hans dysterhet, hans självplågeri och fanatism. Krysanteus nödgade Klemens åhöra, huru han angrep den kristna läran och försvarade den gamla. Klemens lyssnade i början med förakt, därefter med en uppmärksamhet, som ingavs honom av förskräckelse. Denna känsla härledde sig mindre från de angrepp fadern gjorde på enskilda satser, än från den likhet, som han uppvisade mellan kristendomens mest upphöjda läror och den nyplatonska filosofien. En sådan likhet hade Klemens förut icke anat, och det förödmjukade, det plågade honom, att hon verkligen fanns.
Han började anfäktas av tvivel på kristna lärans sanning. Samtalen med Petros motarbetade visserligen dessa tvivel, men upphävde dem icke. Hans tillstånd vart betänkligare än någonsin. Krysanteus fruktade för hans förstånd, och de läkare, som han i sina bekymmer rådfrågade, styrkte hans farhågor. De rådde honom avstå från varje omvändelseförsök och tillåta Klemens fritt umgås med sin fosterfader.
Den unge föreläsaren fick således ånyo tillträde till fången. Klemens ruvade över ett beslut att rymma från hemmet till Antiokia eller den egyptiska öknen. Petros förbjöd honom detta, men kunde icke besegra den till ytterlighet stegrade fruktan, som Klemens hyste för sin fader och varje ord från hans läppar. Klemens tillbragte nu största delen av dagen med att vandra i stadens omgivningar och att besöka fången. Hålan vid pelarfältet vart alltmer hans älsklingsställe, och de fromma kvinnorna, som gingo att bespisa den helige Simon, vandes snart att se honom där och i honom vörda en ny anakoret, som ökade ställets helighet, och som måhända en dag, när Simon kallats till himmelen, skulle intaga hans plats på pelaren.
När samma fromma kvinnor började dela icke blott sin uppmärksamhet, utan även sina korgars innehåll emellan pelarhelgonet och den unge präst, som fäst sin bostad i hålan, så vande sig även Klemens att betrakta grottan som sitt egentliga hem, och det var endast sällan han ännu visade sig i huset vid Tripodgatan. Krysanteus fann sig nödsakad att lämna honom hans frihet. Klemens var hänförd över sitt nya levnadssätt. Sommarens rosor växte vid ingången till hålan, och solen blickade varje afton ditin, förrän hon dolde sig bakom Aigales kullar. Han hade snart inrett sin boning i enlighet med en anakorets behov. En mossbädd, ett vattenkrus och ett skrin för det heliga evangeliet var allt vad han tarvade.
Atens kristianer kände icke ringa uppbyggelse över den märkvärdiga skickelse, att det var ärkehedningens son, som blivit pelarfältets nya prydnad. Liksom Simon vid början av sitt uppträdande, så var nu även Klemens föremål för innevånarnes uppmärksamhet. Särskilt visade de unga flickorna deltagande för den unge eremiten.
Det enda, som i någon mån störde Klemens' lycka, var Simon pelarhelgonets besynnerliga uppförande. Sedan denne i början mottagit sin granne med alla tecken till välbehag och om kvällarne, efter solnedgången, när det var tyst omkring dem, kallat honom till pelaren, för att tala med honom och välsigna honom, vart han småningom alltmer trumpen och började hålla förvirrade straffpredikningar och uttala förbannelser över ynglingen, lika regelbundet som han förut givit sin välsignelse.
Simon hade nämligen märkt, att han i Klemens fått en medtävlare om de besökandes vördnad. Simon var avundsjuk på sin förre älskling, Elpenikes son, och ville med sina hotelser skrämma honom bort.