Klemens tillskrev Simons uppförande en helt annan bevekelsegrund. Han trodde, att helgonets skarpa blick såg in i hans hjärta och kände dess fördärv. Men Klemens sökte förgäves att genom sträng renlevnad blidka Simon. Bekymrad häröver vände han sig till biskopen och frågade denne om råd. Petros uppmanade Klemens att med tålamod uthärda helgonets vrede, emedan Simon endast ville pröva hans ståndaktighet. Men tillika skickade Petros Eufemios med ett budskap till Simon, efter vars emottagande denne synbarligen vart lugnare och lämnade sin granne i ro.
TIONDE KAPITLET.
Hos Myro.
Baruk och hans tillämnade svårson, den lärde rabbinen, hade återkommit från Jerusalem.
Resan hade varit lycklig. De landstego i Piræus utan aning om vad som under deras frånvaro tilldragit sig i Baruks hem.
Dess rysligare var den upptäckt, som väntade dem. Den gamla Ester var död. Hon hade dukat under av sorg och blygsel över sin dotter. När Baruk trädde över tröskeln till sitt hus, kastade sig Rakel till hans fötter. Hennes ansikte var likblekt och stämplat av förtvivlan; hennes hår, som under många dagar icke varit ordnat, svallade vilt kring skuldrorna. En enda blick var tillräcklig att upplysa Baruk och Jonas om den arma flickans läge. Den gamle mannen stod som förstenad av förskräckelse. Han lyssnade, utan att säga ett ord, till Rakel, som bad om förbarmande och anklagade sig för sin moders död. Därefter utbrast han i höga jämmerrop, slet sitt hår och förbannade det ögonblick, som återgivit honom åt hans skändade härd. Rabbi Jonas, det stumma vittnet till detta uppträde, hade avlägsnat sig, utan att han märkte det.
Samma afton vart Rakel, belastad med sin fars förbannelse, för alltid bortvisad från hans ögon.
Hennes förutsägelse till Karmides, att en sådan dag skulle komma, hade således gått i fullbordan.
Vi återse Rakel i ett uselt kyffe, i ett av hamnstadens sämst beryktade kvarter.
Hon befinner sig i en kammare, vars inredning vittnar om den yttersta torftighet. Det lider mot natten. Rummet upplyses av en sömnig lampa. Rakel bär i sin famn ett barn, hennes och Karmides' son. Den lille gossen sover. Modern betraktar honom med blickar av vild ömhet.