- Apollon!!
Ropet, som denna gång gjorde heder åt den nye Stentor, vart, vad måhända ingen av de närvarande väntat—besvarat. Ur jordens innandömen uppstego ljud, dova som bullret av en avlägsen åska. Det var som om en här av demoner, bundna i grottorna där nere, hade vaknat till medvetande av sina kedjor och suckande undrat, vem som störde deras vila. När det underjordiska bullret upphört, rådde djupaste tystnad i templet. Skepnaderna stodo som förstenade. Endast Osius visade tecken till liv, ty han ryggade tillbaka från djupet, vid vars rand han stod.
- Bah! utbrast slutligen den gulbleke, det var genljudet av din röst, Osius, och ingenting annat. Man säger, att det finns milslånga gångar och salar där nere. Den rösten siar icke. Hallå, fortfor han och steg intill hålan, hallå, du där nere, vem än du är, vad säger du om förrädaren Julianus? Svara!
Samma dova, underjordiska buller rullade än en gång under deras fötter.
- I hören! Inga fattliga ord! Endast mummel, mummel, även då det gäller avgrundens bäste vän. Först talade han flödande hexametrar, denne Apollon, så vordo hans verser något knaggliga, så nedlät han sig till prosan, skaldeguden, och nu—mummel!
- Hur hans tunga flödar av hädelse, tänkte Osius och kanske flera av de närvarande. Vi äro kristianer, men böra dock icke reta de hedniska makterna.
- Apodemius, vad synes dig om det här skämtet? frågade den gulbleke skrattande.
- Renaste attiska salt, o herre!
- Förtjänar det icke fortsättas?
- Din nåd bereder oss ett gränslöst nöje.