- Orakelboken, var är hon?
- Förmodligen i något av sanktuarierna.
- Fort dit! Följen mig!
- Vid Gud, han rörde ögonen och vinkade med handen, viskade en av de väpnade till en annan.
- Vem, vem?
- Apollon … bilden menar jag.
- Ah! Detta ändar icke väl. Och jag … jag såg något vitt skymta där borta vid pelaren. Må Gud och hans änglaskaror bevara oss!
Han nickade åt den punkt, där Krysanteus' dotter, mer död än levande, låg nedsjunken bakom det skyddande altaret.
De män, som viskande fört detta samtal, medan de följde de övrige bort mot opistodomen, buro under sina kappor gardescenturionernas lysande vapendräkt.
Man stod framför det ena sanktuariet. Med tillhjälp av sitt korta romerska svärd lyckades det Osius bända upp den murkna dörren, innan den gulbleke hunnit mer än en gång stampa i golvet av otålighet.