- Närmare med facklan! ljöd den bjudande rösten inifrån sanktuariet. Skatter finnas här inga. Eusebius och Apodemius, jag säger er än en gång, I han plundrat skamlöst….
- Herre, här är fyndet!
- Ha, låt se! Idel lösa blad! Och vilken massa sedan! Apollon har hunnit hopa flera lögner än jag trodde på sitt samvete. Tag handen full, Eusebius. Det är nog för det skämt vi vilja anställa.
Männen utträdde åter ur sanktuariet. En av dem bar i handen en mängd blad, på vilka forntida orakelspråk, givna av den delfiske Apollon, voro upptecknade. Man hade förvarat dem med samma omsorg som de sibyllinska utsagorna. Men de voro icke sammanbragta i rulle- eller kodexform. I överensstämmelse med ett uråldrigt, för heliga skrifter gällande bruk hade man samlat dem i ett skick, som skulle påminna om deras tillkomst och oberoende av varandra, kanske även om de mytiska sibyllornas sed att skriva sina spådomar på löv, som de enligt skaldernas skildring kastade i floden eller spredo för vinden.
När gruppen åter stod under lampan, vars sken var stadigare än det flämtande blossets, avtogo på befallning två av männen de hjälmar, de buro under kapuschongen, och framräckte dem att fyllas med de ur sanktuariet rövade papperen.
- Begripen I mig nu? sade den gulbleke med ett ihåligt skratt. Vi skola fuska i kläromantien. Du, Eusebius, drager ur Marcellus' hjälm för Julianus.
- Anatema över hans namn! Mumlades i korus.
- Och jag drager ur Osius' för mig själv. Apollon, varhelst du är, i Olympen eller helvetet, så manar jag dig nu att styra våra händer till det rätta! Har du någonsin uppenbarat, vad tiden bar i sitt sköte, så gör det nu!
Den gulblekes ton förrådde i detta ögonblick allt annat än skämt. Han mumlade mellan tänderna en besvärjelseformel, stack därefter handen i Osius' hjälm och framdrog en pergamentlapp. Eusebius gjorde detsamma ur Marcellus' och räckte det på slump fångade papperet åt sin herre.
Den gulbleke genomögnade först det för Julianus av lottningen bestämda orakelspråket, och dragen i hans dystra ansikte tycktes stelna —därefter det, som skulle gälla för honom själv. Hans omgivning betraktade honom med yttersta oro. Det dröjde några ögonblick, innan han öppnade sin mun och sade med matt röst: