- Eusebius, din arm!
Eusebius skyndade att stödja den vacklande.
- Konstantius, min herre och kejsare, utbrast han.
- Det är ingenting. En plötslig matthet. Den häftiga ritten har medtagit mina krafter. Vänner, låt oss gå, tillade han efter en paus. Ingen dödlig må veta, att jag varit här! Innan jag nedlägger mitt huvud, skall detta djävlanäste vara rivet till sina grundvalar.
Konstantius, ty det var han, romerska rikets kejsare, Konstantinus' son, lämnade templet, stödd på sin kammarherre Eusebius' arm, omgiven av sin svit. I Apollons lund väntade deras hästar. En halv timme därefter hade de den delfiska dalen bakom sig. Några dagar senare mönstrade han i Antiokia den här, med vilken han dragit från persiska gränsen för att möta Julianus. Med undantag av hans närmaste förtrogne visste ingen, att han under dessa dagar lämnat sitt palats.
När Krysanteus vid pass en timme efter ovan skildrade uppträde, i den första morgongryningen, nalkades templet, fann han sin dotter sittande på trappan till försalen, med huvudet lutat mot en pelare och de mörka lockarne, fuktade av morgondaggen, spridda av vinden, svallande över marmorbleka kinder.
SJÄTTE KAPITLET.
Prokonsuln i förlägenhet. I biskopliga palatset.
- Klart som dagen, eller huru, lysande och ädle herre? Har jag icke tydligt ådagalagt, att Atanasios är sofist eller snarare alldeles icke sofist, utan sämre än en sofist, ty sofisten gör dock skenbart riktiga slutledningar?
Denna fråga utgjorde en av länkarne i ett samtal eller en samtalsvis hållen föreläsning, som en vacker afton ägde rum i tepidariet till det guld- och marmorskimrande badhus, som Herodes Attikos hade skänkt atenarne. Tepidariet var en med marmorgolv, väggmålningar och kasetterat tak smyckad, dunkelt upplyst sal, i vars vällustigt varma, av vällukter mättade luft badgästerna uppehöllo sig, innan de gingo till varmvatten- eller svettbadet, och dit de sedan återvände för att undergå de mångfaldiga gnidningar, som utgjorde badets sista och högsta njutning. Personen, vars fråga vi här återgivit, stod insvept i ett lakan och demonstrerade—än med högra pekfingret vid sin långa och tunna näsa, än ritande med samma finger dialektiska kretsar i sin vänstra hand—framför en liten tjock figur, som avklädd vilade på en av salens med svällande kuddar försedda bronssoffor, omgiven av slavar, vilka ur flaskor av kristall och alabaster övergöto hans lemmar med oljor och parfymer samt förtrogna med frotteringens alla mysterier fullgjorde dessa med största iver och ordentlighet.