Den tillfrågade, som dvaldes i badnjutningens sjunde himmel, svarade blott med ett stånkande ljud, som uttryckte på en gång stundens vällust och hans otålighet över att störas i den fulla, odelade njutningen av sin kroppsliga tillvaro.
Mannen i badlakanet tydde det grymtande ljudet som ett bifall och fortfor:
- Att Origenes i vissa stycken hyste kätterska meningar är icke blott min enskilda åsikt, utan kan jag i detta fall åberopa Epifanios' vittnesbörd och flera andras. Atanasios rentvår honom förgäves. En mor blir icke vit, om han också nio gånger om dagen toge kallbad, varmbad, svettbad och läte gnida sig med borste och pimsten av alla slavar i de här välsignade termerna. Moren är och förblir svart, lysande och ädle Annæus Domitius, eller hur?
Ett nytt stånkande och ett otåligt grin till svar.
- Men för att nu återkomma till Atanasios, fortfor den teologiserande badgästen, så finns väl ingenting löjligare och tillika oblygare än hans påstående att kyrkomötet i Nicæa, bedrövligt i åminnelse, när det antog ordet homousios, överensstämde med och bekräftade de antiokeniska fädernas beslut, som förkastade just samma kätterska ord? Vad gör nu Atanasios för att reda sig ur denna klämma? Den sofisten säger, att de båda mötena menade samma sak, när det ena antog samma ord, som det andra förkastade. Nu frågar jag….
- Nej, nej, nej, fråga mig icke, utbrast Annæus Domitius med en förtvivlad ansträngning. Jag gillar i förväg allt vad du yttrat och ämnar yttra. Du gör mig en tjänst, om du flyttar dig något åt sidan, ty du ser, att du hindrar mina slavar deras förrättning … Ack, vad livet är uppfyllt av besvär!… Karmides, min ögonfägnad, var är du?
- Här, min älsklige prokonsul! svarades från en annan av slavar omgiven soffa.
Huat hanat haut
Ista pista sista
Domiabo elamnaustra.
- Vad säger du, min Annæus?
- Ack, jag läser en besvärjelseformel, som min gamla amma nyttjade mot gikt och ledvrickning, men som kanske även hjälper mot närgångna pratmakare. Det tål åtminstone att försöka.