- Det lär vara en riktig trollkarl, sade Ismene. De säga, att han räknar ut, huru solen, månen och stjärnorna skola gå, och att icke ens den minsta lilla stjärna kan smyga sig till att gå på annat sätt, än den där flintskallige gubben föreskriver henne. Han lär vara en ordentlig tyrann mot stjärnorna.

- Vad sade Diofantos? frågade Julia och Berenike.

- Han omtalade, att han mätt kapitälvolutans snäcklinjer på templet vid Ilissos. Denna voluta är av sin konstnär tecknad på fri hand utan annat mönster än det hans inbillningskraft skapat. Nåväl, hon liknar ända till fullkomlighet den skönaste av alla havssnäckor, som man funnit vid kuster fjärran från våra. Samma svängning av kroklinjen, samma avstånd mellan svängarna. Diofantos, som använder sin räknekonst både på himmelens och havsdjupets under, berättade, att alla snäckhus äro bildade efter två olika matematiska lagar, av vilka den ena danar för människoögat vackrare linjer än den andra. Han förtalde om samma sak mycket annat, som ökar dess märkvärdighet, men som jag ej fullständigt uppfattade, emedan det var så matematiskt … Men nu, fortfor Hermione, är det tid att komma till Julias översättning av Ovidius.

Medan Hermione på okonstlat och intagande sätt uppläste myten om Narkissos i Ovidius' skaldeverk »Förvandlingarna», hade den främling, som i avvaktan på Krysanteus' hemkomst tillbragt en stund i biblioteket, inträngt i fruntimmersgården och närmat sig de unga kvinnorna, lockad, som det tycktes, av de praktfulla blommor, som stodo i deras grannskap vid springbrunnen, ty han stannade framför dessa och syntes med välbehag njuta av deras doft och färger.

Inledningen till den myt, som Julia hade översatt och Hermione nu uppläste, omtalar, att Narkissos var son av flodguden Kefissos och den mörklockiga nymfen Leriope, och att spåmannen Teiresias, tillfrågad om hans framtid, hade förutsagt, att han skulle uppnå hög ålder endast i det fall, att han aldrig lärde känna sig själv. Narkissos växte upp till en så vacker yngling, att alla, som sågo honom, förälskade sig i hans skönhet, men själv hade han endast sinne för jaktens nöjen och kringsvärmade dagligen i de aoniska skogarne på spår efter grenhornade hjortar. Bland andra, som brunno för den likgiltige jägaren, var nymfen Eko. Lönligen smög hon efter honom, varhelst han gick bland klippor och i skogar, och alltmer uppflammade hennes låga, likasom facklans svavel

Fattar med oemotståndligt begär den närmade elden;

men tyvärr, hon förmådde icke ens meddela honom vad hon kände, ty av en förtörnad gudamakt var hon drabbad med det straff, att hon endast kunde eftersäga de sista orden av vad andra talat. Förgäves grep hon de tillfällen, då även denna ringa förmåga kunnat lända henne till godo. Ropade Narkissos till sin jaktvän: kom! upprepade hon med smäktande röst samma kom!—men till honom. Som nämnt, det var förgäves. Mött med förakt, smög hon till de grottuppfyllda bergen, höljde sig med trädens löv och tvinade, tärd av sin kärlek, bort, så att endast rösten återstod av hennes väsen. Sedan dess är hon icke synlig mer, men hörd av alla. Hämnden väntade Narkissos. Han var endast sexton år, när den händelse timade, som sannade Teiresias' spådom. Hörom Ovidius!

Silverklar och skinande ren där flödar en källa. Aldrig av herdar hon än var grumlad, aldrig av getters fjällgräsmättade flock eller andra hjordar, och aldrig rörd av en fågel, ettskogens djur eller fallande grenar. Närmast hon kransas av gräs, som näres av smekande bölja, hägnas av trän, som ej lida en glimt av ljummande solglöd. Matt av hetta och törst kom gossen att vila på stället, lockad av ängdens och källans behag och tröttad av jakten. Men då han söker en svalkande dryck, han finner en annan brännande törst, förförd av sin bild i speglande källa, kär i ett livlöst hopp, förväxlande väsen och skugga. Tjust han beundrar sig själv: förstenad i blick och i hållning vilar han där och liknar en bild av pariske marmorn skådar ett stjärnepar—sina egna strålande ögon, skådar ett hår, dionysiskt rikt och värdigt Apollon, fjunfri kind och retande mun och skinande axlar, lemmar med glans av snö, som genomskimras av purpur. Narkissos var förtrollad av sin egen spegelbild. Hungerns, sömnens krav förmådde icke lösslita honom från denna syn. Han klagar för skogarne:

Skogar, o sägen mig, vem har drahbbats av grymmare kärlek? Vem? I veten I, som givit så många en fristad. I, som levat i seklernas lopp, o kunnen I minnas, fingen I vittna förr en sådan tärande längtan? O, jag ser och är tjust—vad jag ser, vad tjuser mitt öga, finner jag aldrig ändå: så hårt är älskaren dårad. Och, för att öka min glöd, ej havets vidder ha skilt oss icke stigar och fjäll, ej murar med bommade portar, endast det tunnaste bryn! Själv trängtar gossen till famntag, ty så ofta jag räckt mot böljan kyssande läppar, lika ofta jag sett hur hans läppar tråna till mina. ————- När jag dig öppnar min famn, din räcker du villigt till mötes: ler jag, ler du som jag, och jag märkte nog även, att tårar skymde din blick, då jag grät, och att vinkar du gäldat med vinkar. Och så vitt jag förstått av de älskliga läpparnes dragning, viskar du svarande ord, som aldrig hinna mitt öra. O, jag vet: jag är han! Min bild ej gäckar mig längre. Tänd av begär till mig själv jag på en gång brinner och bränner. Vad, är det jag som skall be eller bes och varom skall jag bedja? Det jag vill äga är mitt; mina skatter göra mig nödställd. Smärtan tärer min kraft. Jag känner, ej äro av livet många stunder igen, i ålderns morgon jag slocknar; likväl är döden ej tung, ty kvalen stillas av döden. O, att du älskade dock finge dröja längre i världen! Nu i en enda själ vi dö förenade båda.

De tårar, den olycklige gjuter, grumla vattnet, och bilden synes med tynande drag. Då