Under sin vånda han lossar sin dräkt och låter den falla, slår sitt blottade bröst med händer vita som marmor. Rodnande matt hans skakade barm då höjer sin livfärg, liknande trädets frukt, som delvis rodnar och delvis skiftar i glänsande vitt, eller liknande druvan, som bidar mognadens tid och stänkes alltmer av skimrande purpur. När han nu detta ser i den åter klarnade vågen, längre han härdar ej ut; lik rimfrost, mötande solens värmande sken, eller lik det gula vaxet, som sakta smälter vid lindrig eld, så tynar han bort i sin kärlek.
Eko, den föraktade, sörjer honom dock. Hon upprepar sorgset det farväl, han säger till bilden i källan, innan Trött han lutar sitt huvud ned i det saftiga gräset, lycker de ögon till, som tjusats av ägarens fägring. Ännu sedan sitt rum han fått i skuggornas boning, speglar han sig i den stygiska våg. Najader, hans systrar, sörja och klaga hans död och offra hans skördade lockar. Nymfers, dryaders klagande rop gentagas av Eko. Bål de nu reda och komma med hår och skakade facklor; då var svunnet hans lik—de finna en blomma i stället, guldgul blomma med vita blad mitt inne i kalken.
Ättlingarne av denna blomma kallas än i dag efter den yngling, vars död gav henne tillvaro, narcisser.
Efter några ögonblicks tystnad sade Julia:
- Nåväl, Ismene, nu är ordningen först hos dig att yppa de tankar, som dikten väckt i din själ.
- Mina tankar? genmälde Ismene, skakande sina lockar med djupsinnigt utseende. Jo, vet du, jag har välvt många, rätt aktningsvärda tankar om just den stackars Narkissos. Först och främst ångrar jag, att jag kallat honom narr, ty en narr dör ej av kärlek—icke ens till sig själv. För det andra beklagar jag Ekos sorgliga öde. Hon gentog klagoropen kring den döde, som förskjutit henne; hon gentog dem helt visst med smärtsammare ton än hon förnummit dem. Hon kände intet agg, ingen bitterhet, endast kärlek, kärlek in i sista stunden, den goda, olyckliga Eko. Men för det tredje bör detta lära en flicka att icke slösa sina känslor på ett kallt och likgiltigt föremål, utan spara dem åt ett tacksammare, som känner sin skyldighet att med suckar och slavtjänst söka vinna dem … Eko, är det icke sant? ropade Ismene bort emot aulan.
- Sant! upprepade genljudet från aulans pelargång. Ismene klappade händerna av förtjusning och fortfor:
- För det fjärde uppstod hela olyckan därav, att Narkissos levde i en tid, som icke ägde andra speglar än källornas. Hade Narkissos, liksom jag, speglat sig dagligen alltifrån barnskorna, så hade han nog vant sig vid en småningom tilltagande hygglighet och älskvärdhet … Jag kan icke neka, att jag tycker mycket om att spegla mig, tillade Ismene och intog ett bekvämt läge i divanen med båda armarne över huvudet och blicken på springbrunnens spelande strålar.
- Ismene, sade Berenike, har ej haft mindre än fyra tankar väckta av
Julias verser….
- Ja, inföll Ismene, var icke det mycket det?