Hur glad vart hon därför icke, då på toppen av Skambonide visade sig en gestalt, som var hans! Han såg upp till altanen och vinkade till Rakel. I bakdörren stod den gamla tjänarinnan och gav honom det tecken, som lät förstå, att marken var fri. Strax därefter hördes hans lätta steg i trappan. Rakel vände sig om; han stod framför henne, glad och leende, och räckte henne en bukett av de utsöktaste blommor. Icke ett spår av bekymmer kunde upptäckas i hans väsen. Han kom just nu från badet och syntes strålande av hälsa och ungdom. Rakel hade aldrig sett honom vackrare än nu.
- Du kom då äntligen, utbrast hon och kände sig färdig att med systerlig hängivenhet kasta sig hans armar.
- Jag försummar icke ett enda av de sällsynta ögonblick, då jag får
träffa Rakel, svarade Karmides. Visdomen och Rakel äro mina gudinnor.
Jag offrar åt den ena de stunder, som den andra icke kan förunna mig.
Äro dina föräldrar i synagogan, mitt barn?
- Ja, svarade Rakel och synade förtjust de vackra blommorna, som
Karmides givit henne.
- Synagogan är en ypperlig inrättning. Jag tycker om människor, som vörda sin Gud. Men jag kan med skäl anmärka, att er gudstjänst är alltför kort. Den borde räcka hela natten. När komma dina föräldrar hem?
- Ack, i afton dröjer det icke länge.
- Begagna då ögonblicken för vår gudstjänst, sade Karmides. Han fattade flickans hand och drog henne med lätt våld ned på en soffa vid sin sida. Mina andaktsstunder äro de, när jag skådar i dina ögon.
- Fy, du talar som en hedning, vilket du också är … Men säg mig,
Karmides, du är ju även filosof?
- Vilken fråga! sade Karmides skrattande. Visst är jag filosof, och en av de allra främste till och med.
- Ja, du är mycket lärd, det vet jag, men är du också mycket dygdig?