- Naturligtvis. Lärdom och dygd äro tvillingbarn, som aldrig åtskiljas.
- Det gläder mig höra, ty i går sade Jonas till min fader, att visa och dygdiga hedningar, sådana som …
- Karmides?
- Nej, det sade han icke, utan sådana som … som … Platon tror jag, att han hette … väl kunna räknas till det utvalda folket, fast de aldrig ätit påskalammet.
- Däri hade den lustige Jonas rätt, min Rakel.
- Och vad jag var glad däröver, ty jag tänkte genast: då bör även Karmides räknas till mitt folk, och han är icke längre en främling för en dotter av Israel.
- Hör blott på! Du filosoferar ju förträffligt, även du. Det vore en underlig Gud, som endast skulle tycka om de kaftanklädda, långskäggiga och kroknäsiga mäklare, som kalla sig judar. Han skulle då ha en helt annan smak än du.
Rakel rodnade. Karmides tog buketten och fäste den vid hennes barm.
- Ser du, fortfor Karmides, i det han pekade på solen, vars halva skiva redan sänkt sig i havet, samma sol för våra ögon, samma åtrå till sällhet i våra hjärtan, huru kunna vi då kalla varandra främlingar?
- Samma himmel och där uppe över stjärnorna samme Gud, sade Rakel med en djup blick på Karmides. Den kväll, jag gav dig den lilla ringen, som … som du icke bär på ditt finger … Karmides, var har du ringen?