178

Erland.
(Stiger upp från stolen. Till sig själv.)
Jag måste upp och ut.
Patern.
Så är vårt studium slut för denna afton.
Du lämnar mig.
Erland.
Farväl, min gode fader!
I morgon är jag här vid vanlig timme
igen.
Patern.
Farväl! Min vördnadsfulla hälsning
till riddar Bengt och till hans huses ära,
din ädla mor!... Men hur det regnar ute!
Hur blåsten skakar fönstrets höga poster!
Och jag, som intet märkt av denna storm,
som nalkats oss där ute, medan vi
av helga runors frid och värme njöto.
Säg, vill du icke stanna, medan stormen
drar hädan? Stränge herrars makt är kort.
Erland.
Nej, fader.
Patern.
Dock din väg till riddarborgen
är icke lång, och mörker skyr du icke.
Men tag min kappa! Kvinnans verk vid sländan
försonar vandraren med regn och blåst.
Erland.
Onödigt, fader Henrik. Mellan mig
och himlens vindar kräves ej försoning,
ty fiender vi ännu aldrig varit.
Jag älskar skogen, natten, molnen, stormen.
Nu vill jag ut, men ej till riddarborgen,
det tysta hemmet med sitt enahanda.
Nu vill jag ut i skogens dunkla djup.

179

Patern.
Du är dig lik. Jag känner denna längtan,
jag känner den, men jag förstår den icke.
Av folket kallas du den vilde Erland,
och kolaren, som bor i enslig hydda,
vet att förtälja, hur han mången midnatt
med barn och maka väckts av nattlig sång
ur skogens mörker, och han skulle häpnat
och trott, att nattens vålnader sitt spel bedreve,
om ej han känt din röst, du vilde Erland —
du vilde gosse och ändock så stilla,
så mild och tankfull, när du vid min sida
i helga studier din tid fördriver.
Men lyd mitt råd, o Erland! Älska icke
den mörka natt med hennes skräckgestalter.
Den dödlige är skapt att älska ljuset,
det rosiga; och dagens gyllne stjärna,
tids nog den släckes för hans blick ändå.
Ty ljus och mörker, dag och natt, de växla
symboliskt, såsom goda tankar växla
med onda i tvedelad mänskobarm.