Men endast några sekunder. Riddaren satte sig upp.
— Nu verkade kraften hastigt, sade den lille till sig själv. Stig upp och följ mig! manade hans milda röst.
Riddaren steg upp. Sorgbarn fattade hans hand, förde honom nedför trappan, över det skummande sundet och in i skogen.
— Det är en ryslig natt, sade gossen, vars lockar fladdrade för vinden. Hör, huru det tjuter omkring oss! Det blåser så kallt. Tänk, om träden falla över oss, fader! Låt oss skynda!
— Vart förer du mig? frågade riddaren betänksamt.
— Till vem annan skulle jag föra dig än till min moder, till Singoalla? sade Sorgbarn, förundrad över frågan.
— Singoalla är således din moder?
— Ja visst... Vad du i afton talar besynnerligt!
Riddaren måtte insett, att hans frågor icke voro rätt ställda, och att här vore klokare att tiga än tala, ty han vandrade länge tyst vid pilgrimens sida.
Så kommo de allt djupare in i skogen.