De mörka, sönderslitna skyar, som, likt spillror av ett i stormen förgånget skepp, kringdrevo på himmelen, läto som oftast månen gjuta över nejden en gul, sjuklig belysning. Trädens fram och tillbaka gungande grenar och fläktande löv bredde ett dallrande, av tusen skuggor och dagrar flätat gallerverk över de belysta delarna av skogsmarken; där syntes alla föremål leva, röra sig och hoppa i spökaktigt virrvarr. Men där träden voro lummigare och stodo tätare, låg kolmörker över vandrarnes stig.
Vad är det, som lyser där borta djupare in bland trädens stammar? Det är icke månskenet; det är de röda flammor, som spridas av tjärbloss. I skogen ljuda röster, som icke äro vindens. Och hör deras rop:
— Alako, förbarma dig! Alako... Alako...
Sorgbarn förskräcktes. Riddaren mumlade:
— Avgrundsandarne hava i natt stämt möte.
— Fader, sade gossen och tryckte sig närmare intill honom, jag är rädd... det är en ryslig natt... skydda mig!
Fader! upprepade Erland för sig själv, det var ett besynnerligt ord av denne besynnerlige pilgrim från avgrunden. — Frukta icke, tillade han högt och grep hårt om gossens arm, ingen skall kunna taga dig ifrån mig.
Så vandrade de vidare under knakande, stönande och klagande träd, genom blekgult månsken och svarta skuggor. Alltjämt, om än på större avstånd, ljödo rop av många röster: — Alako! Alako! I stormens vin, i insjöns brus, i 143 månljusets spökfärg, i själva de jagande molnens skepnader lät sig förnimma något ovanligt och dödsbådande.
Alako! tänkte riddaren, i det han föraktligt lyssnade till detta rop, vad betyder det ordet? Var hörde jag det förr? Å, jag vet... besvärjelseordet, som slog min själ i länkar. Men i natt ljuder det förgäves. I natt äro alla besvärjelser vanmäktiga mot mitt beslut.