Jämväl Anders på Bagvals hade en hel mängd ogynnsamma vittnesbörd att afgifva om hennes person. Där hemma rasade hon som en furie mot mannen och störde därjämte grannsämjan med allehanda ränker. An hade hon ertappat den ena, än den andra af hjonen i olofligt umgänge med honom. Men hon teg visligen med sitt eget lösaktiga lefverne.
Måns Klensmed hade känt henne redan som ung flicka och radade upp den ena mustiga historien efter den andra om hennes maktlystna sätt och lösaktiga lefverne.
Klas Kurck tog omsider till ordet och äskade tystnad. Här tarfvades ej vidare bevis. Saken var solklar. Hon hade af pur hämdlystnad öfver mor Erikas påståenden låtit sin vrede sjuda öfver.
Frälsemannen Thomas Simonsson ville ännu bifoga, att det nog var troligt att Persson intresserat sig för kvinnfolket där uppe, men ansåg han tillika, att det ej var så mycket att undra på om denne tog sig sina friheter, då hustrun hans var mer än lofligt mån om att skela bakom hans rygg.
Parterna inkallades härpå och lagmannen afkunnade den dom, att hustru
Persdotter befunnits olofligen hafva förgripit sig å hustru
Thomasdotter, hvarför hon ålades bota 50 Åboska penningar eller
motsvarande belopp i ekorrskinn.
* * * * *
Medan tinget pågick drefvo Klas Kurcks ryttare sysslolösa omkring i bondgårdarna och läto där undfägna sig med det bästa, som stod till buds. Man tillfredsstälde också gärna deras åtrå, ty de morska bussarne hade en ovanlig respekt med sig och för mången ungmö utgjorde därjämte deras resliga figur och stolta hållning en kär ögonfägnad.
Genom upprepade färder i bygderna hade mången jämväl formerat bekantskap med en och annan tös, som föll i smaken, bekantskaper, hvilka ofta nog lofvade blifva vida varaktigare än för blott några flyktiga timmar.
Traktens unge män, hvilka i öfrigt också lågo i harnesk mod de öfvermodige och framfusige sällarne, sågo naturligtvis med afundsamma blickar på deras framgång hos det täcka könet. Månget nappatag blef ock i slika fall en naturlig följd, en batalj, där de öfvermodige ofta fingo anlita reträtten, om alt för många härdade armar ville taga hand om deras värda personer.
Sålunda hände det sig en sen höstafton på den ort, där nu omordade ting pågick, att en af ryttarne under sina drömvandringar med Elsa Pedersdotter, dotter till den i bygden såsom mäkta förmögen ansedde frälsemannen Peder Hansson, fick rädda sitt skinn undan fridstörande unge män genom att göra afbön med löfte att för framtiden gifva alla varmare känslor i den vägen på båten.