Fisket var jämte åkerbruket folkets förnämsta näringsfång och en icke obetydlig del af den till kronan erlagda skatten utgjordes just af dess produkter.
Man hade så småningom hunnit till desserten, som denna gång bestod af från utlandet införd konfekt och äpplen, då utifrån förstugan förnams ljudet af steg.
Snart öppnades också dörren till angränsande rum. Lydikeson uppsteg nu och begaf sig dit ut för att efterse hvem den besökande var, men fann till sin förvåning sin dotter redan sluten i armarne på en axelbred ung man, hvari han snart igenkände sin fosterson, den duktige skepparen Penttu Niilonen.
— Se så, slut nu med smekningarna och kom och tryck far din till efter den långa skilsmässan. Anar du haft fullt upp att göra under de bistra dagar vi nyss upplefvat.
Penttu hastade från dottern till fadern och sedan varma handslag växlats fann han sig snart fjärran från storm och oväder förflyttad till den fridfulla kretsen af kära anhöriga och vänner.
Nu var det skepparen ensam förbehållet att hafva ordet. Han skildrade om resans besvärligheter, om nyheterna från den svenska hufvudstaden, om varuprisen och det goda byte han som vanligt gjort. Och gubben Lydikeson, som jämte sin stallbroder Göranson med stegrad nyfikenhet och spändaste intresse blickade upp till den manhaftige ynglingen, var ej sen att upprepade gånger räcka honom ölkruset med en uppmaning att stärka sig efter väl fullgjordt värf.
Under berättelsens gång sökte Niilonens blickar upprepade gånger den vackra Greta, som å sin sida med stilla välbehag och af varma känslor klappande hjärta mötte dessa kärvänliga ögonkast. Penttu hade också knappast hunnit fullgöra, som han tykte, sin skyldighet mot de gamla, innan han hastade ut i stugan, dit hans skatt kort förut dragit sig undan.
— De kära barnen, hviskade borgarfrun till enkeborgmästarinnan, hålla rätt mycket af hvarandra.
— Det synes så. Tänk hvilken lycka för den öfvergifne stackars gossen, att han hos er fick hem och hägn.
— Ja, det har mången gång beredt mig och min man den innerligaste glädje att hafva kunnat utföra detta barmhärtighetsvärk. Och egentligen gör jag orätt i att kalla det så, ty han har redan hundradefalt återgäldat våra små tjänster mot honom.