Angående klosterbefolkningens antal i Nådendal under klostrets välmaktsdagar har man ej fullt noggrann kännedom. Men att flere af dess invånare tillhört landets adliga ätter, såsom Fincke, Bitz, Fleming, Kurck m.fl. inhämtas af ännu till hands varande gåfvobref.
Enligt ordensregeln borde ett Birgittinerkloster bestå af 60 nunnor, 13 präster, 4 diakoner och 8 lekbröder. Föga troligt är att Nådendals kloster någonsin varit i stånd att uppfylla dessa föreskrifter, men så mycket vet man likväl, att pesten år 1508 här bortrykte 35 personer af bägge konventen, utan att klostret likväl gick under, hvaraf kan slutas, att dess bebyggares antal måste varit betydande.
Klostertukten var sträng, lifvet inom dess murar enformigt och fullt af försakelser. Särskildt gälde detta nunnorna, hvilka till antal öfverstego munkarne. Nunnorna skulle enligt moderklostrets föreskrifter med största omsorg akta sig för ett opassande och anstötligt uppförande. I kyrkan skulle de hålla ögonen sänkta mot jorden och vända sina hjärtan till Gud samt undvika att från de platser, dem anvisats därstädes, blicka ned till den öfriga församlingen. Fyra gånger årligen egnades döde bröder och systrar en hyllningsgärd genom vakande och böner. Detta skedde jämväl, då någon broder eller syster aflidit.
Klostret omfattades med varm tillgifvenhet af allmänheten. Gods, penningar och ägodelar strömmade till detsamma från alla håll. Äfven konungarne och riksföreståndarene visade klostret sin välvilja genom skänker och gunstbevisningar. Men redan i början af 16:de århundradet började detsamma märkbart aftyna. Gåfvorna glesnade mer och mer och obetydligheten af de köp, klostret efter denna tid afslutat, häntyder på ansenligt förminskade tillgångar. Då slutligen 1508 års pest nådde äfven dess invånare förmådde detsamma efter denna svåra hemsökelse ej mera repa sig, utan förföll synbarligen så småningom. Sålunda hade dess anseende och inflytande redan betydligt aftagit innan Vesterås recess 1527 gjorde ett slut på alt kloster väsende i Sverige och Finland.
* * * * *
Från Nådendal begåfvo danskarne sig dels till svenska kusten, dels till Hangöudd, därifrån de hotade Åbo med ny hemsökelse, i händelse de ej erhöllo 12,000 mark i brandskatt. Af biskop Johannes Olavi, som tagit sin tillflykt till det starkt befästade Kuustö slott fordrade de en lika stor penningesumma i lösen för biskopsskruden. De försvarsåtgärder, hvilka genast träffades på finska sidan gjorde dock dessa hotelser om intet och längre fram på hösten afseglade den danska flottan till Gottland.
I hvad mån Arvid Kurck personligen led af Åbo stads plundring är obekant. Sannolikt var han en bland dem, hvilka genom flykten undsluppo fiendens blodtörst och härjningsbegär.
XVII.
Arvid Kurck blir biskop. — Kristian tyrann.
Den 10 juni 1510 mottog domkapitlet i Åbo det oväntade och sorgliga budskapet, att biskop Johannes Olavi föregående dag plötsligt aflidit å Kuustö slott. Under en måltid hade han fått en matbit i lufstrupen och dött i följd af kväfning. Underrättelsen härom väkte allmänt deltagande, ty den hädangångnes nitiska värksamhet och fosterländska sinnelag voro vida kända. Domkapitlet, som från Johannes död till hans efterträdares utnämning höll sina sessioner å Kuustö, sammanträdde omedelbart till val af ny biskop, för att förekomma både den världsliga makten och påfven, af hvilka den sist nämde mången gång egenmäktigt inskridit vid valet af nordens biskopar.