Till Redaktionen av Folkets Tidning, Lund.
Med anledning av »Gammal Knutsbroders» anförande i Folkets Tidning angående officiell ordensdräkt åt Knutsgillets ceremonimästare, ber jag att, i princip anslutande mig till förslaget om sådan dräkt, få framhålla att dräktens beskaffenhet visserligen kan i allmänna grunddrag en gång för alla fastställas men att dess detaljer alltid måste lämpas efter varje individuellt fall. Om t.ex. ceremonimästaren är en lång och ståtlig man, med högburen och reslig gestalt, som sätter stil på ämbetet, så krävas naturligtvis däremot svarande jämkningar i dräkten, såsom exempelvis längre benkläder—korta sådana skulle i det fallet verka riddare, vilket ju icke är meningen, eller rent av förlöjliga mannen. Skulle däremot ceremonimästaren vara en kort man, till huvud och kropp som till lemmar, måste andra modifikationer i dräkten inträda, anslutande sig till stommens arkitektur så att former och linjer så vitt möjligt harmoniskt sammansmälta. Att till en sådan dräkt komma med en kalottliknande hätta, vore naturligtvis orimligt. Här måste figuren höjas, icke genom ett postament utan genom åtgärder ovanom håret. Därtill tjänar exempelvis en mycket hög huvudbonad, t.ex. hälften mitra, hälften sockertopp, gärna med allegoriska bilder på sidorna och med en liten gul vippa i toppen. Vad så beträffar benkläderna böra dessa, för att icke störa ensemblen, naturligtvis vara mycket korta. Ja, det kan väl t. o. m. vara fråga om huruvida icke byxor helt och hållet borde saknas och benen i stället överklädas med någon hudfärgad shirting eller madapolam eller eljest något textilt alster, som kunde giva en stämningsfull påminnelse om Gillets skyddshelgon, Knut den Helige, om vars benklädnad historien dock med berömvärd finkänslighet underlåter att lämna något närmare meddelande.
Det ena som det andra bör likväl enligt min uppfattning överlåtas åt en sakkunnig kommission, som bör framlägga förslag. Och får jag tacka »Gammal Knutsbroder» för hans initiativ att ha framfört detta ämne till en diskussion, av vilken det viktiga ärendet endast har att vinna.
En ung Knutsbroder.
ELLEN KEY.
Vi måste allvarligen förehålla vår kollega och konkurrent i Venedig, Gazetta di Venezia, att icke kränka det svenska fosterlandet med sanningslösa uppgifter. Så skriver bladet i sitt senast hitkomna nummer att »den framstående tyska skriftställarinnan Ellen Key» har meddelat att Nobelpriset i litteratur för detta år skall tillfalla Giosuè Carducci, som därtill redan är utsedd och som kommer till Stockholm till Nobelfesten.
Det är en dålig ursäkt att kollegan låter telegrafera nyheten till sig från Florens. I ingen stad på jorden, näst Trälleborg, ljuger folk så mycket som i Florens. Vi för vår del hade ingenting där att göra. Men Gazetta di Venezia skall veta att Ellen Key är barnfödd på Sveriges jord, där vaccinerad, mantals- och skattskriven, och att vi, d.v.s. det svenska folket, icke tillåta att man berövar oss vår nationalegendom.
För övrigt tro vi fullt och fast att Carducci skall ha Nobelpriset, eftersom nu Ellen Key har sagt det. Oss gör det för all del ingenting. Men om nu Svenska akademien ger den Nobelpriset, som började sin skaldiska bana med en hymn till den onde, vad ger akademien då oss? Vi började en gång vår poetiska dekadans med en dikt om Waldenström.
KORKEN.
För en tid sedan reste jag till Köpenhamn. Jag skulle dit och vända. På båten träffade jag en bekant. När vi gingo förbi danska flottan tittade vi på pansarfartygen.