—Hör du, sa' han, jag begriper egentligen inte … men, inte kan det vara järn till dom alltihop? Det är fysiskt omöjligt. Di skulle ju sjunka.
—Kära du, inföll jag, det vet du väl, det är det inte heller. Det är järn ner till vattenlinjen, som ju också är skottlinje. Sen är hela fartyget undertill klätt med kork.
—Kork!? Vad menar du med det? sa han och såg misstänksam ut. Varpå jag tydligt förklarade att det måste vara det lättaste av allt för att bära upp järnkolosserna. Ergo var det verkligen kork.
—Ja … ja, det har du ju förresten rätt i, mumlade han efter en stunds funderare och tillade: Det är ju egentligen märkvärdigt. Men det har jag aldrig tänkt på förut.
Så blev det landgång och vi skildes åt för den dagen.
* * * * *
Det gick så en månads tid tills häromdagen, då jag kom in i hallen på hotell Mollberg i Hälsingborg. Jag var inte väl kommen in förrän H.—han hette så—kom rusande mot mig, av uppsynen att döma något irriterad och hotfull.
—Hör du, vad var det där för nåt nonsens du slog i mig på båten? Vad menade du med det? Var det din mening att driva med mig?
—… båten?… nonsens…? Vad menar du med detta? inföll jag och såg mycket ovetande ut.
—Du behöver inte göra dig till, fortsatte H. Du minns nog att du ville inbilla mig att där var kork i botten på pansarbåtarna. Men den lögnen lyckades inte … nu så mycket så du vet det, svarade han i en något stolt ton som om han med ens hade besegrat den onde.