—Lögn, sa jag med eftertryck och tog H. ner på ett par stolar. Hör du, vem har inbillat dig att det är lögn?
—Jo, det skall jag säga dig, sa H. Jag träffade häromdagen vår gemensamme vän ingeniör Å. Och han sa jag skulle hälsa dig att det var en evig lögn.
—En evig lögn, upprepade jag, tog en djupt allvarlig uppsyn och förmanade H.: Hör du, du känner synbarligen inte Å. riktigt, det hör jag. Han skojar med alla. Du kan väl begripa att när jag säger en sak, så är det sant. Tror du mig inte, så kan du gå över till marinen när du kommer till Köpenhamn och fråga. Förresten kan du väl själv begripa att där måste vara kork i botten; annars skulle dom ju sjunka!
—Ja … ja … det var det jag sa Å., replikerade H. Visst f—n skulle dom sjunka! Ja, du skall inte misstycka. Jag har aldrig trott att du inte talade sant. Det är ju förresten alldeles tydligt att där måste vara kork. Och när jag kommer till Köpenhamn i nästa vecka skall jag dessutom gå bort och höra.—
* * * * *
Så kramade vi hand och skildes åt. Nu har jag ingen lust att träffa honom mer. Nästa gång skjuter han.
STATIONSHÅLET I KRISTIANSTAD.
Nu ligger Skåne bländande vackert i nyfallen snö, slätterna blänka i solljuset och skogarna stå som frusna buketter i vitt. Men hur i all världen sköter hr översteprästen i Kristianstad sitt kall? Eller ligger järnvägsstationen där utanför hans fålla? Huru som helst, men kalla genast styrpinnarna i Blekingebanan in för kyrkorådet och ge dem en varning att för framtiden laga med så, att då passagerarna från Blekinge lastas ut på stationen i Kristianstad de slippa att fastna i djupan dy utan kunna taga sig ut i livet utan att medföra så lerbehängda galoscher, att var enda människa nödvändigt skall ha reda på att de varit i lilla Paris. Och skall det nu så vara att 1:sta klassens väntsal där allt fortfarande skall vara klippt i två bitar, av vilka den ena, som nu är III:e klass, får 1:a klassens sol och ljus och luft, och den andra, som skall vara 1:a klass, får 4:de klassens sol, 5:te klassens ljus och 9:de klassens luft, så slå i Herrans namn itu taket och släpp in den granne solen och vädra hålet.
Detta säger jag icke i ond mening, käre Matheus Lundborg, ty du vet att mitt hjärta flödar av kärlek till såväl dig som människorna. Men rätt skall vara rätt. Och jag kräver bestämt, att dina undersåtar skola varda om icke precis luttrade och fejade i bedrövelsens ugn, så dock allvarligen tillhållne om vad deras frid gentemot farandes gentlemän tillhörer.