F.d. sergeant G. E. skriver till oss följande:
Med anledning därutav att det i Folkets Tidning för den 3:e dennes lästes en så lydande artikel:
»Starkt snöyrväder rådde här i orten i går——(Red:s förkortning). Så där omotiverade yrväder mitt i vårbrytningen anse vi vara oberättigade, så vida det ej kan styrkas, att de bero på en vis major, som makt haver i vädret»
Så tillåter jag mig fråga om Tidningen verkligen menat någon viss major eller av frucktan för tryckfrihetsåtal ej vågat utsätta namnet eller att det kanske skall vara en av tidningens vanliga s.k. »kveckheter» varmed den vill nedsätta armén uti allmänhetens ögon! Men simpelt är det i alla fall.
G. E., f.d. sergeant.
Vi nödgas vänligen erinra hr schersanten om 1) att uttrycket »vis major», som är litet vårlatin, icke har med någon krigsman att skaffa; 2) att vi så mycket mindre velat nedsätta den svenska armén som vi för denna hysa en särdeles vördnad; samt 3) att vi, till vårt eget fredande, eventuellt nödgas draga hr schersanten inför Krigsrätt att där inför Lagens Majestät stånda till ansvar för att han i sin skrift falskeligen beskyllt oss för att hava begått ett brott, till vilket vi äro relativt oskyldiga, samt dessutom kastat okvädingsord på oss och kallat oss för »simpel».
Vill hr schersanten ta tillbaks och sluta fred och få nåd, så kom genast hit. Men kom i parad.
MORMONERNA OCH RÄVSAXEN.
Vi äro ledsna att i dag nödgas meddela Folkets Tidnings läsare, att vi råkat i konflikt med här varande mormoner, vilka tillsänt oss en protest med anledning av en notis i tidningen rörande i vår brevlåda nedstoppade omvändelseskrifter. Författarna betyga oss sitt djupa förakt och meddela, att vi ha att emotse både andliga och lekamliga straff, därest vi dels upprepa tilltaget, dels underlåta att göra offentlig avbön för detsamma.
I anledning härutav få vi, som i Council Bluffs personligen skakat hand med hans högvördighet ärkebiskopen Brigham Young, meddela att vi i ägande hand innehava ett ex. av Förbundets Bok, den vi snott åt oss på ett ärligt sätt och den vi allvarligen begrundat i de nattens stunder, då Lund sovit de mer eller mindre rättfärdiges sömn. Vi ha därunder med ett särdeles nöje iakttagit bokens goda vinkar för såväl det praktiska som opraktiska livet och jämväl granneligen ventilerat villkoren för den befordran, som ligger i den i boken utlovade eviga upphöjelsen. Men då det förnämsta, i kap. 132 för upphöjelsen stipulerade villkoret, nämligen månggiftet, synes oss vara snuskigt, önska vi de siste dagarnas helige en lyckosam resa dit till det Sion, där pepparen växer, vilket skall vara beläget någonstädes i Saltsjödalen. Och vi kunna icke underlåta att kraftigt missunna dem det ressällskap, de här söka värva i våra jungfrur, vilka i sina hjärtan böra begrunda, att fosterlandet av dem kräver, att de här hemma fylla sin bestämmelse, till landets ära, till krigsmaktens förmerande och trivsel samt till förgörande av de fiender, vilka tilläventyrs vilja hota landets gränser.