Till dessa varma önskningar foga vi meddelandet, att vi, tack vare kemisk hjälp från Karolinska universitetet, lyckats med vår brevlåda kombinera en synnerligen sinnrik rävsax, som fungerar ordentligt, men endast så snart något osande nedstoppas i lådan. För denna praktiska och hemtrevliga inrättning ämna vi söka patet hos något mindre lärt än snedigt ämbete, vars välvilja vi godhetsfullt tillförse oss.

PERSSON OCH KVINNAN.

Ärade Persson!

Vi äro i besittning av H. Hr Perssons ärade av gårdagen och tacka hr Persson för Perssons däri gjorda uttalanden. Då han emellertid söker klargöra att vi skulle ha visat ovilja eller illasinthet mot den nutida kvinnan, så har Persson fått den saken alldeles om bakfötterna och måste tåla en liten revision.

Se, Persson,—var så god och sitt ner—som han nog bör kunna begripa så äro vi, liksom alla andra, entusiastiska beundrare av kvinnan, vilken för samhällets fortbestånd och angenäma trivsel egentligen är nästan lika nödvändig som mannen. Även Persson bör lära sig denna beundringens vackra konst. Han skall tänka på att när han var ett litet, mycket litet barn, såsom han tvivelsutan varit, så hade det antagligen nu icke varit mycket med honom om han saknat modersmjölken eller om icke tilläventyrs en ömsint kvinna räckt honom den lilla flasknapp, tack vare vilken icke så få människor nått en nästan mogen ålder. Han skall vidare besinna att när han då var en liten gris så var det inte något ont i det, eftersom han levde i oskyldighetens tillstånd. Men om han då saknat den renande handen, som aldrig tröttnade—om dagen och den långa natten igenom, då hans mors nog ofta av bekymmer, omsorger, möda och vakor trötta kropp behövde sömnens vila—så skulle Persson kanske ännu i dag sett mycket rälig ut och varit sig och alla till en fruktansvärd vämjelse. Och så skall han tänka på mycket, mycket annat, som han själv kan tänka ut, och han skall då komma till precis samma tanke, som vi ha, nämligen att av allt, som finns på jorden, är kvinnan ändå det allra, allra bästa. Och varhelst han än vänder sig—i Skåne eller i Hottentottiens land—så skall han finna att både han och vi andra män nog i somt kunna vara rätt bra men att de renaste själarna och de trognaste hjärtanen bo icke i oss utan i kvinnan.

Detta var nu egentligen bara en liten inledning, som Persson kan lära sig utantill om han så vill. Vad vi ville komma till var H. Hr Perssons uppfattning om kvinnan och försvaret och hans förmenta mening att kvinnan icke bör syssla med något som helst, som har med vårt lands försvar att skaffa, och att det ity är orätt även om kvinnan ägnar t.ex. sjukvården i ett ev. försvarskrig sitt arbete.

Det är här som Persson råkat alldeles på avvägar, och vi be vänligen att någon välsinnad kvinna måtte taga P. om hand och bättra honom. Vi tro tvärtom att även kvinnan kan rycka någon stund från hemmets arbete och offra litet för fosterlandet, eftersom det ju även är hennes tillhörighet. Och när vi se exempelvis så många (mer och understundom något mindre) vackra studentskor valla av och an på Boulevarden, så undra vi mycket starkt varför de aldrig komma på den idén att bilda ett litet amazongarde, gå vi in vid Södra Skånska Infanteriregementet, där det är oroväckande gott om ogifta löjtnanter, få en vacker uniform och öva sig i vapnens bruk. Det skulle vara något splitter nytt och få ett skallande bifall över hela landet. Och det skulle kunna hända att de i farans stund bleve dubbelt farliga för den välaktade fienden.

Anförare skulle de med all sannolikhet icke sakna. Det finns kanske folk, som skulle slåss om platsen. Och Persson—rätta på sig, yngling—vad säger han, om han skulle gå med dem och med tiden kanske stiga till GENERAL? Men han finge inte springa när det gällde, såsom ofta de för sed hava, vilka äro mycket stora i orden men ogrändalöst små på jorden.—

Så tacka vi nu Persson för hans välvilja att höra på oss, önska hr Persson en glad jul och emotse med nöje H. Hr Perssons vidare brev, dem vi icke hava tid att läsa.

Ärade Perssons in i döden trogne vän