Rummet, der vi inträda, är stort och dystert, endast svagt upplyst af en dunkel lampa i taket. Vid dess sken se vi ett fortepiano, öppet och betäckt med musikalier; på ett litet bord vid ena väggen ligga en hop böcker och ofvanpå dessa en flöjt; midt emot står en stor imperialsäng, beskuggad af mörkgröna taftsgardiner, och i de tre fönstren prunka en liten samling utsökta pragtblommor i höga alabasterurnor. Allt i detta rum, från den prägtiga, turkiska golfmattan, till den fina doft af utsökta vällukter, som var kringspridd öfverallt, talade om lyx och ett sträfvande att göra lifvet så behagligt som möjligt. Endast egaren sjelf syntes så vida skiljd från all fåfänga och flärd, att det gjorde contrasten så mycket skarpare. Han hade aflagt rock och halsduk, och påtagit en nattrock af mörkröd sammet. En högre rodnad än vanligt betäckte hans ansigte, pannan var slät och ögonen blixtrade gladt. Han satt i skuggan, med hufvudet lutadt mot handen och, som det tycktes, försjunken i djupt begrundande. Slutligen uppsteg han hastigt, gick några varf häftigt upp och ned i rummet och talade dervid halfhögt för sig sjelf, med åter rynkad panna:

”Man säger, att lidandet renar och höjer själen öfver all låghet, all uselhet. Jag har lidit mycket, lidit djupt, ehuru obemärkt. O! om de vetat, dessa menniskor, som dömt mig så hårdt, för gerningar, hvilkas orsaker de ej kännt, eller ens kunnat begripa, om de också kännt dem, — om de vetat, huru djupt deras orättvisa grämt mig, och det midt under det förakt jag visade derför, — de hade häpnat och förlåtit mig. Och dock, hvad hade jag brutit? Har jag icke dyrkat skönheten i allt, i natur och handling? Har ett ansigte, en blomma, ett djur, som varit vackert, en handling skön och ädel, halkat undan min beundran? Var det icke för hennes skönhets skull, jag tillbad henne, hon med de ljusa lockarne och den strålande blicken? Ack! när den så öm och kärleksfull häftades på mig, huru darrade jag ej af glädje och förtjusning. Hon såg så mild, så huld ut. Jag ansåg den sköna yttre omklädnaden såsom en reflexionsspegel, troget återgifvande det inres renhet och glans. Hur jag bedrog mig!!! Den morgonen glömmer jag aldrig då jag obemärkt inkommen, såg henne slå en stackars tjensteflicka, under det hon öfverhopade henne med förebråelser i ordalag, som aldrig böra gå öfver en qvinnas läppar. Det sköna ansigtet var vanstäldt af vrede och nästan oigenkänligt. Vid min röst vände hon sig om och bleknade djupt för den blick, jag slungade mot henne. Gråtande kastade hon sig i mina armar och stammade: ”Förlåt mig! jag skall bättra mig!” Jag lade henne ned på en soffa och sade kallt: ”För din egen skull vill jag hoppas, att så sker: mellan oss är det slut för alltid.” Kanske var det hårdt af mig, men bedraga mig sjelf och henne ville jag icke, ty efter denna stund förblef mitt hjerta kallt för henne, och den ånger och sorg, hon visade, förmådde ej uppvärma det. Men mitt varma hjerta behöfde kärlek. Jag såg mig åter ikring; då varsnade jag en flicka — god och älskelig såg hon ut att vara; — jag trodde henne bli nog för mig, men hennes förstånd var dunkelt, hon begrep mig ej. Hvem tadlar den, som af sin blifvande maka fordrar likstämmighet och deltagande i sina sträfvanden, eller till det minsta önskar att ej se sin längtan misskänd? Och dock blef jag så hårdt dömd af verlden. Nu återstod mig, efter denna andra skiljsmessa, ingen annan kärlek än till stjernor och blommor och musik, och det var en kärlek, som ej kunde, gäcka mina förhoppningar. I två år har jag uteslutande älskat er,” fortfor han, tankfullt strykande de vackra bladen af en blomma, ”men denna kärlek har ej varit nog, den har ej gjort mig lycklig. I afton känner jag det åter djupare än någonsin. Leonhard! Hvarföre är du så lycklig? hvarföre? .... Dock du förtjenar det, dig vill jag icke afundas. Men ändå huru skön, huru ljuf är ej hans maka! Jag har aldrig sett en sådan englabild. Månne också hon kan bedra? Jag tror det ej, hon såg så ren ut. En sådan maka att lefva, att sträfva för — det vore ett paradis på jorden; men jag fruktar hennes like icke finnes. Hade jag sett henne förr — så —” stampande med foten häftigt i golfvet — ”dock nej, hvarför dessa tankar, jag bör icke hysa dem! Kanske finner jag en syster till henne i inre och yttre skönhet. Hon är ju från denna stad; kanske finnes här hennes like? Jag vill lära känna det snart; men huru? Jo jag har det!” utropade, han glad, efter en paus. ”Jag skall hålla en bal. Dit komma alla, som kunna ega döttrar, värdiga den förebild, jag utsett till jemförande. Då skall jag se och välja, och blifva lycklig, utan att behöfva afundas andra. Så är det bra! det var en ljus idée.” Han tystnade nu och tog flöjten från bordet, der den låg, och långt in på natten ljödo toner från hans rum, toner så herrliga, att nattväktaren stannade förvånad, lyssnande till dem. De inneburo en ljuf, lefvande förhoppning, Ack! — —

Balen.

”Hur strålar din skönhet i högtidens glans!

Hur blomstrar i locken den grönskande krans!”

Baldagen inföll. Klockan hade nyligen slagit half 6. Elisabeth stod färdigklädd framför den stora spegeln i sin sängkammare. Aldrig hade hon varit missnöjdare med sig sjelf och ändå hade hon aldrig klädt sig med mera omsorg än i dag. Också kan man knappast göra sig en föreställning om det förtrollande behag, som var utbredt öfver denna af spegeln fördubblade gestalt. En ljusröd sidenklädning föll i djupa veck ned till de små, i hvita sidensargeskor beklädda fötterna, helt och hållet betäckande dem genom sin längd. En tjock silfversnodd gick kring lifvet och slutade i rika tofsar vid klädningsfållen; lifvets urringning och de korta ärmarne omgåfvos af dylika. Det ljusa, glänsande håret var fängsladt i en rik och prägtig fläta, som, smyckad af hvita rosor, lik ett diadem omgaf det lilla, förtjusande hufvudet. Några halsband hvita perlor kring den vackra svanhalsen och en bukett utsökta, doftande blommor — en skänk af Rudolph några timmar förut, — fästade vid bröstet, voro för öfrigt hennes prydnader. Ett oändligt, ljuft behag uppenbarade sig för öfrigt denna afton, ännu mer än vanligt, hos henne, och en rodnad, så skär och fin, som det innersta af en rosenknopp, betäckte hennes kinder.

Länge fick hon ej stå så, försjunken i betraktandet af sig sjelf, ty Leonhard inträdde. Han stannade betagen af den syn, som mötte honom. ”Hvad du är skön!” utbrast han med ofrivillig beundran, och säkert har ännu ingen man, som i sex år varit gift, kännt en sådan förtjusning vid åsynen af sin hustru.

Leende kastade sig Elisabeth om hans hals och sade: ”Du får ej skämma bort mig genom smicker.”

”Jag smickrar ej, det är mitt hjertas mening,” svarade Leonhard med en kyss på hennes rosenläppar. ”Men min afsigt, då jag kom hit, var egenteligen icke att säga dig artigheter, utan att påminna dig om nödvändigheten att afresa, ty snart infinna sig gästerna och det är ju din skyldighet, som tjenstgörande värdinna, att taga emot dem.”

Elisabeth var genast färdig. Hon kastade en lätt svart sidenkappa öfver axlarne och, efter en kyss på de hemmablifvande barnens pannor, gick hon vid sin makes arm att sätta sig i den mjuka, beqväma kursläden, förespänd med två ystra, svarta hästar, och nu bar det af med ilande fart.