Rudolph Berg och den unge Leonhard Lindmark voro grannar och skolkamrater, men endast sällan gingo de tillsammans. En dag, de var i början af vintern, fingo gossarne lof att åka skridsko nere på hafsviken under deras stad. Glada skyndade de alla ut, försedda med skridskor och kälkar. Äfven Rudolph och Leonhard voro med; men nu, som vanligt, skilde sig den förre ifrån de öfrige och skrann ensam. I vida cirklar kretsade han, snabb som en fågel, och ingen kunde mäta sig med honom i vighet och styrka. Slutligen begaf han sig längre fram på isen, icke aktande de andras varnande rop och böner att återvända. Högt skrattande och triumferande, svängande mössan öfver hufvudet, ilade han endast snabbare längs den glatta isen utåt sjön, men på engång hördes ett hemskt, ihåligt brakande, och han försvann för kamraternas häpna blickar. Isen hade brustit och han låg tyst, arbetande att rädda sig ur afgrunden; men med hvarje tag brast den svaga isen och vaken blef blott större och större. Intet rop om hjelp gick öfver hans läppar, men hjelparen var dock nära. Sedan den första häpenheten var öfver, ilade Leonhard Lindmark snabbt utåt isen, ropande: ”kamrater, kommen! vi skola rädda honom!” men då han såg, att ingen följde, ropade han med vredens rodnad på sina, af köld och ångest, bleka kinder: ”krukor! efter I ej ha’n mod att rädda en menniska, som drunknar, skall jag försöka hvad jag ensam, med Guds hjelp, förmår.” Och Gud tycktes gifva honom vingar, ty med ljungeldens fart flög han fram öfver isen och stod snart vid kanten af vaken. Ännu syntes Rudolphs hufvud öfver vattnet, men endast svagt förmådde han mera arbeta att hålla sig uppe. Hans händer, äfvensom hela kroppen, voro stelfrusna. ”Gud ske lof! du lefver!” utbrast Leonhard och kastade sin gördel, som han redan under vägen löstagit, till kamraten, förmanande honom att hålla väl fast. Sedan, lindande den andra ändan kring sitt eget lif, borrade han skridskorna fast i isen, hvarest den kändes som starkast, drog med hela sin styrka på gördeln och lyckades äfven bringa kamraten upp. Hans glädje var stor, men ännu tog Rudolph hans hjelp i anspråk; han var nemligen så stelfrusen, att han ej mera förmådde skrinna tillbaka. Leonhard ilade derföre till de andra och återvände genast med en kälke, på hvilken han lade Rudolph, band kälkens snöre om sitt lif och återförde honom sålunda till stranden.
Hemkommen, sade Rudolph till den öfver hans utseende förskräckta fadren: ”Jag har fallit i sjön och skulle drunknat, om ej Lindmarks son räddat mig. Han var den enda, som vågade sitt lif på den svaga isen, för att frälsa mitt. Jag vill belöna honom.”
Fadren gaf glad sitt bifall och Rudolph gick till sin räddare. ”Leonhard!” sade han och föll honom om halsen, ”du har räddat mig, vi äro således nu bröder. Kan jag göra något för dig igen, så nämn det blott: du vet att min far är rik och att han både vill och kan löna dig.”
”Min gerning förtjenar intet pris,” sade Leonhard, ”men om du vill göra mig en tjenst, så utverka, att jag blir antagen på din fars handel. Jag har länge i hemlighet önskat det.”
”Gerna! Och du skall få resa ut till Lybeck och Hamburg och Paris för att fullkomna dig i yrket, likasom Anton C... och Calle B...”
”Det vore mer än jag någonsin kunnat drömma om.”
”Men icke mer än du förtjenar. Lita på mig, att du det får.”
Och han höll ord. Ännu samma dag flyttade Leonhard till Bergs, och se’n han derstädes inhemtat de nödigaste kunskaper i handel, fick han medel att på ett par år företaga en utrikes resa för att ytterligare utbilda sig. Under denna tid hade han den olyckan att förlora sin välgörare, och återvände, straxt efter inhemtad underrättelse derom, till H... igen. Med förvåning varseblef man nu att Bergs affärer, ehuru ej dåliga, dock på långt när icke voro i det blomstrande skick, man allmänt trodde, och med grämelse såg sig Rudolph bedragen i sin förhoppning, att kunna öfverlemna hela fadrens handel åt den för honom så kärblefne räddaren. Likväl anslog han en betydlig del af sitt arf åt Leonhard, hvilket denne dock icke emottog, och se’n alla affärer voro utredda, skiljdes de båda vännerna åt. Leonhards öde, från hans ankomst till .... känna vi redan, och hafva nu sett orsaken till den vänskap, som herrskade mellan dessa olika personer; en orsak, den Leonhard troget förtegat äfven för sin maka, då han deremot aldrig upphörde att omtala all den godhet, han åtnjutit af Rudolph och hans far.
Rudolph åter kom in som auskultant i Åbo Hofrätt och gjorde sig snart känd som en skicklig jurist, men ändå mera genom sin fåfänga, sin slösaktighet och sitt underliga, dystra lynne. Hans intressanta, icke obehagliga utseende, hans stolta hållning och väsen samt mången vacker talang gjorde honom till damernas gunstling. Ur mången blomma sög han honing, utan att förmås qvardröja. Ett par gånger tycktes han väl allvarligt fästad, men länge varade det ej, innan han åter var fri. Den första af dessa flickor var vacker, rik och af en ansedd slägt, och tycktes älska honom af allt sitt hjerta. Det var, hvad man kallar, ett godt parti och alla Rudolphs kamrater lyckönskade honom varmt, under det mången i tysthet afundades denna lycka. Äfven han sjelf syntes en tid ovanligt glad och belåten, men plötsligt blef hans förhållande mot sin trolofvade kallt och tvärt och slutligen övergaf han henne. Bittert tadel mötte honom nu från alla sidor; ty man såg ingen orsak till detta hans handlingssätt, och den öfvergifnas bleka kinder och sorgsna väsen, hvilka talade tydligt om en ännu ej öfvervunnen kärlek, väckte allmänt deltagande. Han tycktes ingen uppmärksamhet fästa dervid, ej heller vid den köld, som öfverallt mötte honom, utan framgick stolt och lugn som vanligt. Åter förlofvade han sig med en ung, mycket vacker, men enfaldig flicka, som emot sina föräldrars vilja, blott följande sitt hjertas val, lofvade honom sin tro. Äfven henne öfvergaf han snart och, ledsen vid den ort, der han numera ingen glädje kunde finna, sökte han borgmästare-tjensten i .... Ryktet om hans tvära, frånstötande väsen hade föregått honom och stämmt sinnena till hans nachdel, och endast Leonhards ifriga bemödanden förskaffade honom rum på förslaget. Sålunda ville han ännu en gång bevisa sin vänskap och tacksamhet.
Vi vilja nu återföra läsaren till den afton, då Rudolph, hemkommen från sitt första besök hos Lindmarks, inträdde i den våning, Leonhard hyrt och möblerat åt honom.